Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
gjorde en bekantskap (Hans Forssell?)
som stimulerade honom till ny verksamhet.
Slag i slag hände nu åtskilligt som tjänade
till att uppliva honom. Han valdes till
lekmannaombud vid ett kyrkomöte och till
riksdagsman. Han gjorde en resa till
Italien, och det gick honom likt Goethe när
han vandrade omkring i det gamla Rom :
han blev som en ny människa. Var
Rydbergs 6o-tal att förlikna vid en medeltid,
så upplevde han under det följande
decenniet en renässans. Då verkade han så
universellt som han med sin läggning
åstundade: som journalist och föreläsare, som
vetenskapsman och diktare. Då vann han
också en rad av utmärkelser, vilka
bekräftade den ställning han intagit i
allmänhetens ögon.
Till detta kom en litterär upplevelse av
avgörande natur: Goethes Faust. Det är
svårt att nämna något verk som betytt lika
mycket för honom: det skulle vara bibeln
eller Völuspå. Faust följde honom under
många år, han utlade dikten, översatte den
och diktade vidare på den: det finns
utkast till berättelsen »Klosterbrodern», som
röra sig med dess figurer och miljöer. Han
levde i själva verket Faust. Han var
förtrogen med Fausts besvikelse och
tomhetskänsla ; han fann det lika olustigt att
framställa sina journalistiska skensanningar
som Faust sina akademiska. För att
tillfredsställa sin verksamhetslust gick han
med honom ut i världslivet, för att stilla sin
skönhetstörst flydde han som Faust till
naturen och till antikens värld av ädla former
och harmoniskt liv. Genom Goethes dikt
går en anda av aktivitet som Rydberg hade
gott av; när han återvann sin andliga
spänstighet var det till en del på grund av detta
umgänge. Han är inte den ende för vilken
Goethe haft denna betydelse. Carlyle hade
befunnit sig i en situation liknande
Rydbergs, när han i Sartor Resartus lät sin
hjälte utropa: »Close thy Byron; open
thy Goethe». Fröding, som i Rydberg sökt
712
»en lärare och tröstare», vände sig
omsider till mästaren själv: Goethe hin gamle.
Man kan läsa Rydbergs
Faustkarakteri-stiker som en självbiografi och som en
kommentar till några av de idédikter som
tillkommo under 1870-talet: »Snöfrid»,
»Prometeus och Ahasverus», »Kantaten».
Sin redogörelse för Goethes dikt
sammanfattar Rydberg i orden: »Faust vill ut, ut
i det fria att där vara fri. Han vill sänka
sin själ i det skapade och leva dess
djupaste liv, han vill älska, han vill veta, han vill
gripa med kraftig hand in i sitt släktes öde
och slå ett väldigt slag för det rätta och
goda, innan hans arm domnat.» Han åtrår
inte ära eller egen lycka. »Kan han ej
vinna det utan helvetets hjälp, så yrkar han på
den, och är världslagen sådan, att han skall
förspillas därför att han hugnat sin andes
högsta krav, finner han sig i domen.»
Margareta uppenbarar sig för Faust och
styrker honom i hans sedliga strävan; han
lyckas så motstå Mefistofeles, när denne
bjuder honom allt vad jorden kan ge av makt,
ära och njutning. Samma roll av Fylgja
har Snöfrid, som leder Gunnar förbi de
vinkande frestelserna och inviger honom
till ett liv av kamp och självuppoffring.
Ahasverus frestar Prometeus:
Hör upp att grubbla på vad andra lida!
En bön till Zeus kan ända dina kval,
och bojan ligger bruten vid din sida,
och du går fri och glad ur smärtans dal.
Tänk på dig själv! säger den buttre och
skeptiske Ahasverus. Det är det enda raka
här i världen. Men Prometeus vägrar
liksom Faust att hylla en makt, en världslag
som är hans eget ideala krav emot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
