Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg
Viktor Rydbergs byst vid Läroverket i Djursholm.
än de stora, paraderande styckena. Ur dem
talar en poet som grubblat över sig själv
och naturen, över evigheten och
förgängelsen : alla de gåtor, vilkas svar ligga gömda
»på det tigande Mörkrets knän». Detta
grubbel fick tidvis makt över honom; det
var då han kände »den hemska
intresselösheten, vars stigar bära till avgrunden»
(brev från 1866). I »Skogsrået» talar han
med en personlig underton och med drag
av realism om en man som befinner sig i
en dämons våld, en Narcissus som för
länge betraktat sin spegelbild:
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
Men därjämte fanns det hos Rydberg
ett faustiskt och prometeiskt drag, den
energiska forskarhåg och det stridslustiga
lynne som utmärka tendensdiktaren, den
religiöse och politiske polemikern. Han var
på det hela taget inte så enkelt harmonisk
som man lätt frestas att föreställa sig
honom. Det jollrande och smånätta, det
alltför goda, den sötaktiga Thorvaldsenska
ädelantiken, allt detta hyperidealistiska och
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
