Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
överljusa har lyckligtvis en skugga som ger
konkretion och djup åt bilden.
Dubbelheten i Rydbergs väsen är åskådliggjord i
Erland Månesköld, som om dagen är
herren till Ekö, den milda Helena Ulfsax’
man, den välvise pater Henriks lärjunge,
men som om natten står under Sorgbarns
ledning och är Singoallas älskare, irrande
kring på förbjudna skogsstigar. Om
samma dubbelhet vittnar »Älvan till flickan»
och »Prometeus och Ahasverus». I båda
dikterna är det stycken av honom själv
som få gestalt, röster inom honom som
han låter komma till tals. Han dröjer
sällan vid det personliga, däri så avgjort
skiljande sig från den samtida realistiska
konsten, som strävade att i sig uppta alla de
individuella och konkreta dragen. I stället
för att gripa med sin hand in i samtiden
och forma figurer av dess brokiga
och kringspridda material tog han från
historien, sagan och myten typer, som voro
befriade från det tillfälliga. Han hade
inte realistisk blick, men han var något av
en visionär. En »blindbuk» kallade
Björnson honom i det förut anförda brevet.
»Han vil svært gærne se alt vakkert og
deriblant også vakre damer, men kommer
du til at give ham et spörsmål, så
glæm-mer han at se sig om efter dem, og kan gå
forbi det vakreste uden at se det. Denne
bemærkning vil jeg slutte med; ti den er
egentlig den mest karakteristiske for hele
hans rejse i hele dens tilfældighed. Men
jeg vil dog lægge til, at pludselig vågner
erindringen om, at ’dette eller dette har jeg
forsömt’, og så sætter han afsted den næste
dag aldeles alene, og hans lærdom og
kunskap sætter ham istånd til i et öjeblik at
fatte og föle mere en andre efter dages
studier, så rejsen i hvert fall vil give ham
et overordentligt udbytte.» Björnson
kunde utan tvivel ha ett öga på de vackra
damerna på Roms gator på samma gång som
han tänkte över ett spörsmål, han hade
med andra ord blick för både verkligheten
och idéen. Rydbergs styrka var hans
förmåga av stor, intuitiv syn. Den utmärker
hans diktning och forskning, båda så
intimt förbundna med varandra. Under
studiet av de nytestamentliga skrifterna
öppnades deras idékrets för honom, och i
jämförelse med den tedde sig alla de kyrkliga
dogmatiska systemen som »verk av
små-tänkta och hopkrympta pygméer». För
betraktaren av »de yttersta tingen» bildade
de urkristna föreställningarna ett väldigt
symbolkomplex, till sin innebörd lika klart
och enkelt skönt som en av Jesu parabler.
I sin barndom kom han tillfälligtvis att
läsa Völuspå, och det gamla kvädet
fängslade honom: han kom aldrig ut ur dess
trollkrets. När han på äldre dagar satte sig att
forska i de germanska myterna, samlade
sig dessa för hans blick till ett epos om
skapelsen, Ragnarök och världsförnyelsen;
han letade hop fragmenten och
sammanfogade den söndersprängda jätte fresken.
Hans syn på de nordiska såväl som på de
kristna myterna är diktarens. Fröding sade
sig också ha läst hans Undersökningar i
germansk mytologi med samma njutning
som ett poem och tyckte att hans åskådning
var »för storartad och vacker för att icke
vara den sanna». Överallt hos Rydberg
finner man denna kosmiska syn. När i
Singoalla (1894 års uppl.) Erland hör sjön
brusa och vinden tjuta, tycker han sig
förnimma röster som kalla honom till sig för
att ge honom del av ofattligt dunkla
sanningar. »Då hände, att han föreställde sig
en harpa, stor som världen, smyckad med
blinkande stjärnor, strängad genom en blå
eller en mulen oändlighet —- strängarna
dallrande under solvävda fingrar eller
strukna av dystra, stormjagade
molnmassor och blåvita blixtar.» På samma sätt
blev Rydberg av vågbruset mot en stenig
strand och av ett svart moln som vandrade
hän över hans huvud inspirerad till dikten
»Klockorna», där kosmos ter sig som ett
klocktorn, resande sina murar över tids-
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
