Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litterär samtidshistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litterär samtidshistoria
ali fast tro, ali rotfästad tradition. I sitt
privata liv är André Gide uppenbarligen
betydligt mindre avlägsen det goetheska idealet
än man vid ett ytligt studium av hans mera
chockerande skrifter kan ana. Han är en hög
och stark personlighet, öppen för alla
impulser, andligt frigjord i en för franska
förhållanden otrolig grad, och ännu på sin
ålderdom behärskad av ett aldrig tynande
intresse för människohjärtats mysterium och
de andliga livsfrågorna.
Förstår man nu bättre, varför modern
ungdom känner sig stå André Gide så nära
och räknar honom till de störste i samtiden?
4-
Den unga danska litteraturen saknar som
sagt ännu en svensk skildrare. Emellertid
finner man en god handledning i ett verk av
den unge begåvade danske kritikern Kjeld
Elfelt, som nyligen väckt ett visst
uppseende med sin uppfriskande respektlösa
Parisskildring Den galliske Hane. Elfelt har för
något år sedan i en bok Literaturen idag
sammanfört en rad essayer, där han tar upp
alla de litterära problemen i det unga
Danmark och försöker staka ut utvecklingslinjer
och sammanhang. Det är en bok som
givetvis genom sin ungdomliga nonchalans och
djärvhet kommer att chockera mången. Den
har emellertid ett avgjort värde för var och
en som söker komma i kontakt med det
centrala i den yngsta danska diktningen, och
dess författare är i sin glupande litterära
aptit och sitt frejdiga teoretiserande en allt
annat än osympatisk bekantskap att göra.
»Fra det enkelte i figurer och skæbner,
vokser dramat ud til at tale i den forpinte
menneskeheds navn og det søger en løsning
paa det sociale problem, mere end af en
tilfældig frøkensorg og dens ligegyldige
psykologiske, spidsfindige forklaring.» Enligt
Elfelt är denna utveckling karakteristisk för
hela den moderna dikten, och han söker
energiskt inordna alla nya danska litterära
företeelser i denna utveckling från individualism
till totalism, för att nu använda Ludvig
Nordströms terminologi. Denna litterära
spekulation har i Sverige icke kunnat i någon
högre grad imponera. Att litteraturen skulle ha
något att vinna på att överge den
särpräglade individen för att i stället skildra
typmänniskan — som exempelvis Harry
Blomberg fordrar i sin roman Tiden och en män-
niska — är en sats som tyder på en ganska
underlig uppfattning av diktens väsen. Man
skulle kunna formulera kritiken av det
tota-listiska litterära programmet så, att
diktarens uppgift är att berika vår erfarenhet av
de psykologiska sammanhangjen, och detta
kan omöjligen ske utan ett »rotande i någon
själ», för att citera samma svenska
auktoritet. Det är. i själva verket förunderligt, hur
man i en tid som vår, då de psykologiska
forskningarna bedrivas med en kraft och en
intensitet som aldrig förr, kan vilja råda
den unga dikten att sluta upp med
självbe-speglingen och i stället ta itu med ett litte ■
rärt fotograferande av samhället och det
sociala. Vi erkänna, att dikten måste äga ett
allmänt intresse, vi se ytterst gärna, att
abnormiteterna försvinna ur litteraturen, och
att författarna i våra dagar förstås av andra
än en liten krets raffinerade finsmakare.
Men hur kan man påstå, att diktaren kan
uppfattas av en bred publik blott om han
skildrar typmänniskor? Diktarens uppgift
är väl i stället att gestalta de själsliga
erfarenheter som det ligger utanför vår förmåga
att själva genomleva, och konstnärskapets
hemlighet ligger väl just i att göra detta
»rotande» i en originell och särpräglad själslig
värld allmänintressant, att framställa det
psykologiska mysteriet för våra ögon med en
sådan konstnärlig kraft, att vi omedelbart
själva kunna uppleva det.
Med detta ha vi emellertid icke förnekat,
att man i den unga litteraturen världen runt
kan finna en social inställning, en känsla
av gemensamt ansvar och av intim
samhörighet individerna emellan, som i viss mån
betecknar något nytt. Elfelt utför med mycken
talang denna synpunkt, han skildrar på ett
ytterst fängslande sätt individualismens
förfall i den danska dikten och fångar i sina
rappa karakteristiker elegant och säkert vad
som kommit fram av nya värden under det
sista decenniet. Då det här rör sig om
författare som vi i Sverige aldrig själva ha
läst i någon större utsträckning — namn
som Ditleff von Zepplin, Aage Madelung,
Jørgen Bukdahl, Emil Bønnelycke, H. H.
Seedorff, Otto Gelsted, Svend Borberg och
Sven Claussen — är ett referat omöjligt.
Antydas bör emellertid, att Elfelt i sin bok
också behandlar spridda icke-danska
författare. Pär Lagerkvist är med, och till sin
glada förvåning finner man även ett
uppskattande kapitel om den svenska expressio-
697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
