Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litterär samtidshistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
nismen i Finland, främst Diktonius.
Slutligen refereras några unga ryska författare,
Alexander Block och Boris Pilnjak. I sin
helhet ger boken en icke fullständig men
mycket levande bild av den yngsta litterära
utvecklingen. »Literaturen idag» är därför en
nyttig bok, som utan utvecklande av större
djupsinne tar fasta på aktuella och viktiga
litterära spörsmål, och som klart speglar de
sista generationernas sätt att se och reagera
i konstnärliga frågor. Om dess vitale
författare har möjligheter att utvecklas till en
kritiker av verklig kraft och myndig
auktoritet, förefaller ännu omöjligt att avgöra. Det
rätta humöret finns i varje fall.
5-
Tydligare än i någon av de nu behandlade
volymerna finner man i den finländska
kritikern Hagar Olssons Ny generation ett
verkligt litterärt samtidsperspektiv.
Författarinnan har ungefär samma mål som Elfelt,
men hennes begåvning är större, hon skriver
uddigare, säkrare, och hennes urval är mera
representativt än hennes danska kollegas.
Hagar Olsson tecknar säkert och rappt så
typiskt moderna författare som Edith
Södergran, detta brustna geni, James Joyce,
Apol-linaire, Jules Romains och Pär Lagerkvist.
Och hon vill ge något mer än en serie
levande diktarporträtt, hennes strävan är att fixera
vad som verkligen utmärker den nya
generationen i motsats till den äldre. Recensenten
känner ingen samtida kritiker som bättre gått
i land med denna delikata uppgift.
I kontrast mot Villon, det första diktande1
jaget i modern dikt, tecknar Hagar Olsson
den nya tidens anda, sådan den tar sig
uttryck i litterära experiment. Man behöver
icke frukta propaganda för expressionismen;
trots sin beundran för Diktonius har Hagar
Olsson klart för sig, att denna. extrema
rörelse redan har spelat ut sin roll. Hon
överensstämmer såtillvida med Ludvig
Nordström, som hon också talar om en ny social,
antiindividualistisk dikt. Men hennes
tankegångar äro betydligt redigare än den svenske
totalistens.
»Den individuella inspirationen har mattats
av och förmår inte längre — på några få
undantag när — skapa en levande stil.
Personlighetskultens poetiska bankrutt är redan
ett faktum, man kan överallt iakttaga dess
urartning och förvandling i psykologiserande
sentimentalitet, kleinkunst och efterklang.
Den stilskapande förmågan har sinat, och den
poetiska fantasien samlar alltmera damm på
vingarna under ’irrvandringarna på det
individuellas tusen osäkra sidostigar’, som
Lagerkvist skrev om i sin stridsskrift.»
En pioniär för en ny tid finner Hagar
Olsson i Jules Romains, som kallat en av sina
dikter »Je cesse lentement d’étre moi», och
som utropat: »Jag föraktar mitt hjärta och
min egen tanke. Stadens dröm är skönare än
min». En annan föregångare är den väldige
amerikanen Walt Whitman, och hos Pär
Lagerkvist följer författarinnan samma strävan
bort från det individuella: »Varje spår av
subjektivt koketteri skall sopas bort, varje
individuell dissonans — så dyrbar för
gårdagens poesi —• vill drunkna och förintas i det
överindividuella livssorlet som tränger på.»
Dessa tankar utformas hos den finländska
kritikern med en skärpa och klarhet som äro
ovanliga ting i modern estetik, och man kan
måhända ge henne rätt i huvudsak:
litteraturen har otvivelaktigt i våra dagar kommit att
bli social gärning som aldrig förr. En annan
sak är om verkligen intresset för det sociala,
»förhållandet mellan individerna», som
Ludvig Nordström en smula naivt talar om,
någonsin skall kunna som poetiskt stoff
uttränga vad som hittills alltid varit den stora
diktens kärna — det personliga livsmysteriet,
själens individuella upplevelser. Hagar
Olsson förefaller liksom sina kolleger att
glömma en rätt viktig sak: på grundval av den
freudska psykologien växer för närvarande
världen runt fram en dikt, som ingenting
annat är än obeslöjad jagskildring. Dessa
jagromaner stå med ali säkerhet tidens hjärta
minst lika nära som den sociala dikt i
unani-misternas mening, vilken i Hagar Olssons
ögon är den enda tidsenliga. Utan att
förringa värdet av den finländska kritikerns
kloka iakttagelser, kan man väl därför
påstå, att materialet är något mera komplicerat
och mångskiftande än hon föreställer sig. I
varje fall kan man med säkerhet hävda, att
ingen av tidens verkligt betydande författare
— Proust, du Gard, Unamuno, Joyce eller
Undset — befinner sig på den linje Hagar
Olsson anser vara den centrala i samtidens
litterära skapande.
698
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
