- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
36

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Höffding. Av Carl Hellström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl Hellström

den kan dö på grund av bristande näring.
I båda fallen skall framtidens erfarenhet
medföra ett avgörande.» I rättvisans namn
måste det emellertid sägas, att Höffding
behandlar de religiösa fenomenen på ett
pietetsfullt sätt och att han under en
religions föraktande period hävdat deras
värde. Själva problemställningen vittnar
ju om en viss mildhet t. o. m. emot svulsten,
Höffding visar ju en tydlig motvilja emot
ett blodigt förfaringssätt. Vad skulle för
övrigt en operation i detta fall innebära?
Vilken mening kan tilläggas denna term
i detta sammanhang av en man som
kämpar för tanke- och yttrandefrihet?

Även om Höffding icke anslutit sig till
Kierkegaards religionsfilosofi har han av
denne tänkare rönt en stark påverkan och
då framför allt av hans långt gående
subjektivism. En sådan finner man även hos
Höffding, och grundtanken i dennes
system kan sägas vara given i följande satser :
»Maalestokken for Sandhed og for Værdi
maatte hentes fra vort eget inderste
Væsen, og det är i Virkeligheden derfra, at
Videnskapen henter den, uden altid at
være sig det bevidst. Ethvert Billede, enhver
Form, ethvert Begrep, ved hvis Hjælp vi
formaa at tyde dette Inderste, der tillige
er det Højeste, og hvorved vi forsøge at
gøre det til et Objekt for os, kan kun have
symbolsk Betydning, og her ligger
Grænsen mellem videnskabelig Tænkning og
poetisk Analogiseren.» Människans
innersta skall således sättas som den högsta
principen för allt, för sanningen och för
värdet, och detta väsen är också det
högsta av allt existerande. Det är genom sitt
utförande av denna icke allt för ovanliga
tankesvang som Höffding vunnit sin
berömmelse.

Denna grundåskådning överensstämmer
icke endast med Höffdings naturliga
värderingar, utan den står även i harmoni med
hans andliga färdigheter. Han har ett
levande intresse för människor och en stor

konstnärlig förmåga att på ett par sidor ge
en överdådig psykologisk bild. Denna
skicklighet, som spåras i alla hans
undersökningar, framträder kanske klarast i
hans förra året utkomna »Erindringer», ett
arbete som tillhör det intressantaste som
han skrivit.

Man får i denna självbiografi icke
endast en klar bild av hans egen
utveckling från den grubbelsjuke självupptagne
ynglingen till den i verklig mening
humane lärde, man får också en serie av
tavlor från en ytterst intressant
brytningsperiod i Danmarks andliga och
politiska liv. Bland de företeelser som
mer eller mindre utförligt beröras,
finner man de teologiska diskussionerna
under årtiondena efter Sören Kierkegaards
död, den moderna litteraturens genombrott
och radikalismens kamp emot Estrup.
Höffdings framställning är upplyst av en
stilla humor med stänk av ironi och satir,
och han söker att göra rättvisa även åt
dem. som förfördelat honom. Så t. ex. i
det karakteristiska porträttet av Johannes
Jørgensen. Både vänner och fiender
skildras med överlägsen konst, och Höffding
är en mästare i att med några streck ge en
konstnärligt avrundad bild. Om man t. ex.
sett en fotografi av James med det
kokett böjda huvudet, de strålande
ögonen och det strida skägget, så blir han fullt
levandegjord genom följande rader: »Da
jeg kom over i Verandaen igen, kom en
lille Månd i Knæbenklæder og
Skjorteærmer og med to Aarer over Skulderen. Han
havde et fint, intelligent, men nervøst
Ansigt med smukke Øjne.»

Till de mest intressanta partierna i
denna självbiografi hör framställningen av det
tragiska öde. som träffade Sören
Kierkegaards brorson. Denne — Poul
Kierkegaard — som var son till
biskopen. var Höffdings studiekamrat och
enligt vad denne säger med all
säkerhet osedvanligt begåvad. Huvudorsaken

36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free