Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Höffding. Av Carl Hellström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Höffding
och Höffdings stora humor. Den stora
humorn är för Höffding den högsta
uppfattning man kan nå i livet (således icke i
vetenskapen), för Bergson åter är
skrattet en reaktion mot trögheten och
stelheten hos det levande. Det råder också en
stor skillnad emellan dessa filosofers
system överhuvudtaget, och det är icke tu
tal om annat än att Bergson är den
skarpsinnigare och originellare. Men under
det att denne satt bekämpandet av
förståndet som sin huvuduppgift, har Höffding i
en antiintellektualistisk tidsålder blivit
denna kunskapsförmåga trogen. Han är
klarhetens väktare på ett helt annat sätt än
Bergson, som lämnat vapen åt mysticismen
och dunkelheten. Om förståndet skulle
hålla domedag, skulle Höffding få stanna
på den högra sidan, under det att mången
modern filosof med större skarpsinne
skulle föras över till den vänstra.
Filosofien har som vetenskap det fatala
ödet att den berör frågor som ha intresse
för människorna. Den högre
matematiken, som ju är besläktad med den rena
filosofiska begreppsanalysen, har den
fördelen att dess resultat icke spelar den
minsta roll för den mänskliga
världsbilden. Om en filosof däremot kritiserar
självständighetens begrepp, får detta
genast betydelse för gudsbegreppet, liksom
en analys av tillfälligheten sträcker sina
verkningar till läran om viljans frihet.
Emellertid har beskäftigheten överskattat
detta sammanhang. Då Hume kritiserat
kausalitetsbegreppet, så har han
självklart lendast menat, att denna
föreställnings giltighet ej kan bevisas, men
naturligtvis har han aldrig — som man
påstått —• avsett den stupiditeten att man
i det dagliga livet skulle avskaffa detta
begrepp. Emellertid finns det filosofiska
områden där sambandet emellan
filosofien och livet är synnerligen intimt, och
det är fallet framförallt med de etiska och
värdefilosofiska gebiten. Höffding har
också koncentrerat sig just på sådana
undersökningar, och det har redan sagts att
han givit ökad klarhet åt ett för hans tid
väsentligt grundvärde. Men vid en sådan
utformning är filosofen icke något rent
passivt instrument, han är ett medium,
som med sin personlighet stämplar idén.
Detta bekräftas av Höffdings filosofi.
Om denne anspråkslöse tänkare som
motto för sitt verk skulle sätta de ord
varmed Kant inleder sin Kritik der reinen
Vernunft »Om oss själva tiga vi», så
skulle detta vid första ögonkastet
förefalla riktigt. Ty han nämner så gott som
aldrig sig själv. I själva verket skulle
emellertid detta motto vara fullständigt
missvisande, då ju Höffdings etiska
undersökningar öppet och tydligt vittna om
sin skapares varma och försiktiga pel
sonlighet, så olik den hänsynslöse omstörtare
som var en av idealfigurerna under
Höffdings egen ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
