Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Wilhelmson. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
ligen icke klaga över bristande
uppskattning av sin egen tid, och hans ödmjukt
redliga sinne gjorde icke krav på mera
erkännande än som kom honom till del.
Men det finnes skäl att antaga att
eftervärlden skall ställa honom ännu högre än
vad vi ha gjort. En omsorgsfull ooh
pålitlig folklivsskildring vinner alltid ett stort
dokumentariskt värde när det liv den
återger en gång är för alltid försvunnet.
Det dröjer icke många år innan
västkustfolkets liv sådant Carl Wilhelmson såg
det icke längre finnes att se i verkligheten,
och man skall då gå till hans tavlor som till
urkunder. Men detta värde ligger vid sidan
av det egentligt konstnärliga, och
meningen var icke att framhålla det som något
huvudsakligt. Det är icke såsom utvärtes
vittnesbörd om yttre ting Carl
Wilhelmsons konst skall äga makt att trotsa tiderna,
det är som konstnärliga dokument, som
uttryck för ett individuellt sätt att se och
förnimma den har sitt förblivande, och
vi väl kunna förvänta, alltmer ökade
livskraft. Detta därför att hos honom som hos
varje betydande konstnär seendet och
förnimmandet själva skapade sitt
uttryckssätt, sin stil. De av hans verk i vilka
denne hemlighetsfulla kongruens icke är
tillfinnandes skola falla ur ledet och bli borta,
men de andra skola sluta sig desto fastare
till ett konstnärsoeuvre av sällsynt äkthet.
Ty han var själv ett med det han återgav,
och hans skildring vann därför det
självfallnas och absolut övertygandes
myndighet. Vi intressera oss för hans fiskare och
gummor icke emedan vi bry oss om dem i
och för sig, men därför att det en
betydande människa med hela intensiteten av
sitt väsen delger oss blir betydande och
intensivt. Man skall i världskonsten efter
gamle Bondebruegel icke kunna räkna upp
många folklivsskildrare med Carl
Wilhelmsons myndiga allvar. Det blir
Millet, det blir Courbet, det blir Leibl — i
ögonblicket är det icke lätt att komma på
fler, även om man kanske måste reservera
plats åt några till. Den ännu levande
danske mästaren L. A. Ring kan väl förtjäna
vår hågkomst i detta sammanhang.
Carl Wilhelmson föddes i Fiskebäckskil
den 12 november 1866. Hans far var
sjökapten, ur en av dessa släkter som i
generationer stått vid ratten och fört eget befäl
å små eller stora skutor och som räkna sig
som adel i jämförelse med fiskarfolket,
sådant det var förr i världen, ostadigt och
beroende av tillfällets gunst. Själv hade
Carl Wilhelmson säkert blivit en god
befälhavare på en ångbåt eller segelskuta om
ej anlagen dragit honom åt annat håll. Men
hela livet var han kär i båtar som i inga
andra döda ting, tecknade och målade dem
i vattnet och på slipen, ägde och seglade
dem. Han hade av fädren ärvt det säkert
iakttagande ögat — hans blick var
sjömannens fasta, lugnt fixerande, riktad
bortåt utöver det närmast liggande, när
detta ej påkallade särskild
uppmärksamhet. Av fädren hade han väl ärvt också
den stadiga handen och den sinnets
rak-ryggade självständighet och omutliga
ärlighet som kännetecknade hans
konstnärsskap liksom all hans färd och umgängelse.
Från ungdomen älskade han oberoende
i ordets bästa mening. Man fick höra
honom berätta om kamrater som i Paris läto
Pontus Furstenbergs pengar bokstavligen
rulla i rännstenen. Och det låg ännu långt
efteråt en ton av verklig förfäran i hans
stämma när han talade om detta lättsinne
och denna ansvarslöshet. Man kan gott
förstå de,n då man vet att han för egen
del aldrig mottagit ett öre av enskilt eller
offentligt understöd. Som gosse kom han
in på en litografisk officin i Göteborg och
skaffade sig möjligheter att gå på Rit- och
Målarskolan under Carl Larsson. I Paris
tecknade han reklamteckningar efter
beställarens önskningar utan varje spår till
konstnärlighet men tidsödande och
knå-piga. Eller han målade alla juvelerna på
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
