Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henri Bergson. Av Alfred Mohn. Översättning från författarens manuskript av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henri Bergson
vets väldiga mystär, kunde kanske ge oss
dess förklaring. Den visar oss vart släktled
lutat över det som skall följa efter. Den
låter oss ana att den levande varelsen blott är
en genomgång, och att det väsentliga i livet
ligger i den rörelse som bringar det vidare.»
Men det finns ytterligare ett skäl till de
levande formernas mångfaldighet, det ligger
i att livet är en strävan och att en strävan
enligt sitt väsen växer ut som en kärve och
sprider sig som raketerna under ett
fyrverkeri. Utvecklingsrörelsen löper ut åt olika
håll. Det finns särskilt tre riktningar i vilka
den kraft som går igenom den organiserade
världen nått fram till typer, som utpräglas
mer ooli mer ju längre man följer deras
framåtskridande: det vegetativa livet, det
instinktiva livet och det intellektuella eller
förnuftiga livet.
Dessa olika slag av livsimpuls betraktas
gärna som tre successiva grader av samma
tendens eller, 0111 man så vill, tre etapper på
samma väg. Häri ligger, enligt författaren
till Den skapande utvecklingen, ett grundfel,
som ända sedan Aristoteles’ dagar förgiftat
det mesta av all naturfilosofi. Det rör sig
nämligen i verkligheten om tre skilda
riktningar av en verksamhet som kluvit sig i det
den vuxit ut. På så sätt råder det mellan
dem en skillnad, som fastän de utgått från
samma rot gör dem olika ei blott till graden
utan till själva sin natur.
Bergson följer steg för steg livssprånget
i dess strävan att organisera materien. Han
drar upp linjerna för djurvärldens utveckling
och anger människans rätta plats i naturen.
Den livets historia han skildrar är präglad
av djup originalitet och äger samtidigt —
liksom den bakom liggande verkligheten
själv — skönbeten och majestätet bos en
episk dikt.
Den första stora klyvning, som torde ha
skett, bestod i att de båda rikena, djur och
växter, gingo åt var sitt håll, i det växten
slumrade in i orörlighet, medan djuret
tvärtom blev allt vaknare och gick mot
erövrin-ringen av ett nervsystem. Det är sannolikt
att djurrikets första strävan gick ut på
skapandet av ganska enkla organismer, kanske i
någon mån påminnande om maskar. Men en
fara hotade dem, ett binder, som utan tvivel
skulle ha kunnat hejda djurlivets uppsving.
Det finns en egenhet som man inte kan
undgå att lägga märke till när man kastar
en blick på primärtidens fauna, det är att
djuret lever fängslat i ett mer eller mindre
hårt hölje. Detta allmänna faktum beror
sannolikt på en tendens hos mjuka organismer
att försvara sig mot varandra genom att så
mycket som möjligt göra sig oslukbara. Men
detta harnesk, som skyddade djuret,
försvårade även dess rörelser och gjorde det
stundom alldeles stelt. Nu förhåller det sig
emellertid så, att om växten avstått från
medvetande när den höljde sig i en
cellulosa-membran, dömes likaledes djuret till
halvslummer då det stänger in sig i en fästning eller
en rustning. I denna dvala leva ännu i dag
ekinodermata och till och med mollusker.
Leddjuren och ryggradsdjuren, som
förmodligen hotats av samma fara, undgingo den,
och på denna lyckliga omständighet beror
tillkomsten av livets högsta former. I två
olika riktningar se vi driften mot rörelse
segra. Fiskarna utbyta sitt benpansar mot
fjäll. Och långt tidigare hade insekterna
framträtt, även de befriade från det
harnesk som skyddat deras förfäder. Bägge
dessa djurslag avhjälpte bristerna i sina
skyddshöljen genom den ökade
rörelseförmåga de vunno. På samma sätt sker
utvecklingen av människans beväpning. Hennes
första tanke är att söka sig ett skyddat ställe,
den andra att göra sig så vig och smidig som
möjligt för flykt och framför allt för angrepp.
Den tunge hopliten blir avlöst av legionären,
den järnsmidde riddaren ersättes av den i sina
rörelser frie infanteristen. Det kan sägas,
att både under livets utveckling i dess
helhet och i de mänskliga samhällenas historia,
liksom i den enskildes öden, de största
framgångarna förunnats dem som ej ryggat
tillbaka för de största farorna. Sålunda har på
de båda vägar, som ryggradsdjur och
leddjur följt var för sig, utvecklingen bestått i
förbättringar av det sensomotoriska
systemet. Man söker rörlighet, vighet, omväxling
i sina rörelser. Men själva detta sökande
pågår i olika riktningar. Hos leddjuren är
kroppen sammansatt av en längre eller
kortare rad av hopfogade ringar, rörligheten
fördelas där mellan ett växlande, stundom
stort antal stycken (appendices) vardera med
sin specialitet. Hos ryggradsdjuren däremot
koncentreras den på blott två par lemmar,
och dessa organ uppfylla funktioner som i
vida mindre grad äro beroende av deras
form. Hos människan blir oberoendet
fullständigt, då hennes hand är i stånd att
utföra vilket arbete som helst.
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
