- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
108

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henri Bergson. Av Alfred Mohn. Översättning från författarens manuskript av Algot Ruhe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Henri Bergson

kunde övervinna mekanismen och att begagna
sig av naturens determinism för att slippa
genom maskorna i det nät, naturen spänt
ut för oss. Men överallt utom hos
människan har medvetandet låtit sig fångas i det
nät, vars maskor det ville slippa igenom. Det
har blivit fånge hos de mekanismer det
anlagt . .. Men människan underhåller inte
blott sin maskin, hon mäktar också betjäna
sig av den som hon behagar. Därför har hon
säkert att tacka överlägsenheten hos sin
hjärna, som sätter henne i stånd att bygga
upp ett obegränsat antal rörelsemekanismer,
att mot gamla vanor oupphörligt ställa nya
och genom att uppresa automatismen mot sig
själv vinna välde däröver. Hon har att tacka
sitt språk, som bärgar och bevarar arbetet,
skänker medvetandet en immateriell kropp
att inkarnera sig i ... Hon har att tacka
samhällslivet, som bärgar och bevarar
arbetet, liksom språket bärgar tanken, och
därmed fastställer en medelnivå, till vilken
individerna böra från början höja sig, och som
genom denna ursprungliga eggelse hindrar
de medelmåttiga att inslumra och driver de
bättre att stiga högre. Men vår hjärna, vårt
samhälle och vårt språk äro endast yttre och
växlande tecken för en enda och samma inre
överlägsenhet. De förtälja var och en på sitt
sätt om den enastående, den ojämförliga
framgång livet vunnit i en given stund av sin
utveckling. De uppenbara den olikhet i
natur och icke blott i grad, som skiljer
människan från det övriga djurriket.»

När Bergson nått fram till denna punkt i
sin strålande framställning, kan han tillägna
sig, fastän i en alldeles särskild mening, den
traditionella formel, enligt vilken människan
är utvecklingens »gräns» och »mål». Han
erkänner visserligen icke att det funnits ett
utkast eller en plan för livets utveckling.
Den radikala finalismen, den tanken att
varelserna och tingen endast skulle utföra ett i
förväg uppgjort program, Leibniz’ teori om
en i förväg uppgjord harmoni, har i
Bergson en icke mindre förklarad motståndare
än den radikala mekanismen. Han ser i
själva verket i den icke annat än en
omkastad mekanism. Det synes honom allt för
uppenbart, att allt övrigt i naturen icke
hänför sig till människan: vi kämpa såsom
andra arter, vi hava också kämpat mot de
andra. Och det är otvivelaktigt, att om
livets utveckling stött på andra hinder än dem
den mött, skulle vi såväl i fysiskt som i mo-

raliskt avseende ha varit mer eller mindre
olika mot vad vi äro.

Om tänkaren icke dess mindre betraktar
mänskligheten som utvecklingens mål och
mening, har detta sin grund däri, att den
betecknar höjdpunkten av denna utveckling, då
det ju endast är hos mäniskan som den
omätliga böljan av livsenergi nått fram till
erövringen av frihet. På en enda punkt har
strömmen genombrutit hindret och böljan
fortsatt fritt. I människoformen har denna
frihet tagit gestalt — häri består vår
privilegierade ställning. »Överallt utom hos
människan har medvetandet sett sig trängas in i
en återvändsgränd, med mäniskan och
endast med människan har det kunat fullfölja
sin väg. Människan fortsätter således i det
oändliga den vitala rörelsen, ehuru hon icke
släpar med allt vad livet bar inom sig. Pä
andra utvecklingslinjer ha strövat fram
andra tendenser som livet rymde och varav
människan alltid bevarat något, eftersom allt
tränger in i vartannat, må vara att hon ej
har mycket kvar därav. Allt går till som om
ett mjukt och obestämt väsen, som man kan
kalla hur man vill, människa eller
övermänniska, sökt förverkliga sig själv, men icke
nått därtill utan att lämna efter sig på
vägen en del av sig själv. Dessa avfall
framträda inom det övriga djurriket, ja till och
med i växtvärlden, åtminstone för så vitt de
äga något positivt, som segerrikt består
utvecklingens äventyr.

Från denna synpunkt mildras synnerligen
den tvedräkt, av vilken naturen visar oss
skådespelet. Hela den organiserade världen blir
liksom den mylla, ur vilken skulle skjuta upp
antingen människan själv eller en varelse
som själsligt liknade henne. Hur fjärran
och rent av fientliga djuren än må stå till
vårt släkte, ha de icke dess mindre varit
nyttiga följeslagare på vägen, ty på dem har
medvetandet avbördat allt tyngande det
släpade med sig, så att det förmådde med
människan stiga till höjder, från vilka det ser
en synrand utan gräns åter öppna sig.»

Sådan är den storslagna vision, som
Bergson ger oss av den organiserade världen. Icke
utan skäl synes den honom gjord icke
uteslutande för att underlätta spekulationen,
utan den ger oss tillika mera kraft att verka
och att leva. Ty med denna syn på livet
känna vi oss icke längre ensamma i
mänklighe-ten, liksom mänskligheten själv ej heller står
ensam i den natur som den behärskar. Den

i O»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free