- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
116

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G.

Fot. "Jan de Meytre.

Lars Hanson som Daniel i
Han som fick leva om sitt liv.

ur tidens synvinkel, och ur någon annan
synpunkt än ur tidens har man väl aldrig
kunnat se evigheten.

Det finns något ärligt och tilltalande i Pär
Lagerkvists önskan att suggerera in den
ångestfulla frågan: Varför leva vi, vart gå vi?
Man kan måhända säga, att vi blevo
människor, då vi ställde den frågan för första
gången. Då kaffrerna tillfrågas, om Gud
finnes, peka de på blixten och säga: Se där
är han ju. Då Eugene 0’Neill får samma
fråga, pekar han på dynamomaskinen. Jag
tror, att Pär Lagerkvist tar saken något
andligare, djupare och ej fullt så materialistiskt
som kaffrerna och 0’Neill. Förmodligen har
Pär Lagerkvist samma ganska förklarliga
skygghet att meddela något bestämt om hur
han tänker sig det andliga utom tiden och
rummet, en tillvaro utan något materiellt
substrat, som de ortodoxa kristna visa
nuförtiden, då frågan om fortvaro i evigheten
beröres. Författaren rör sig på aningens
område, och där kan man ej komma med
klarhet. Dock, rörde han sig förut i sina stycken
i dunkel, och i enaktaren Den svåra stunden
till och med i kolmörkret, så har han i detta
sista skådespel fört oss in i en svensk
sko-makarfamilj.

Ur ett gravkapell kommer upp en själ, som
får en ny kropp, en på några och tjugo år.

Laurin

Hur det ordnas med dopattest och
vaccinationsintyg samt med värnplikten är mig
obekant. Däremot förstår jag utomordentligt
väl, att han ville ta ut lysning för sig och
Anna. Den senare var ett »särdeles»
exemplar av flicka, full med ett svenskt folkligt
behag, som ej så noga kan specificeras, men
som i naiv öppenhet och älsklig blyghet
yttrar sig vid kängprovningen, med intuitiv
säkerhet visande de enfaldiges visdom, så
att jag blev riktigt rörd, och jag tackar för
detta både föriattarön och fröken Märta
Ekström.

Man får se i första akten Daniels — herr
Lars Hanson — och Annas ungdom, i den
andra den mognare åldern och i den tredje
deras ålderdom med vuxna barn. Vad vill
författaren säga med Han som fick leva
om sitt liv? Vill han säga, att livet trasslar
till sig för de grubblande, och att saliga
äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör
himmelriket till? Även med sin goda hustru
blir Daniel orolig i anden. Han längtar
obestämt till det liv han fordom förde, och han
ser sitt forna jag i en vision, väl tydlig, av
honom själv som fästningsfånge, spelad av
herr Gabriel Alw. Obegripligt är det, att
denna spökbild —• Daniels forna jag —, som
mördat och därför egendomligt nog även i
fångdräkten har blod på händerna, lämnar
fläckar av detta blod på en av husets
handdukar. Dessa blodfläckar förvåna belt
naturligt fru Anna, ty för henne var gestalten
osynlig, fast hon var närvarande i rummet,
då spöket, eller är det kanske mera
passande att säga hennes makes materialiserade
förra jag, visade sig för Daniel. Så kommer
i sista akten sonens självmord, då fadern ej
ville låta honom gifta sig med en slinka, som
för resten själv ej ville ha den unge Elof —
herr Alf Sjöberg.

Stycket slutar i ett oändligt utdraget
kvidande, och man måste ha en esoterisk
uppfattning, kanske rentav vara lagerkvistare,
för att kunna veta, hur vi skola fatta stycket
och vàd facit blir. Är slutsumman någon
annan än att »sorg är änden som skriften sagt»
ej bara på glädje och glans och makt utan
på fattiga, goda och ärliga människors
levnad?

Jag vet ej om det var regissörens, herr
Per Lindbergs, eller författarens fel, att
sista akten fått det evighetsdrag, den längd
och långsamhet, som fast förskräcker. Men
eljes var regien mycket god och spelet på

i 16

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free