Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
sa dumheter, upprepade under tio minuter, så
kan jag möjligen förstå författarens mening.
Varför skrattade man? Var det något
demokratiskt löje över sonora adelstitlar? Var
det någon glädje över att påminna sig
angenäma vinsensationer eller var det, och det
är väl det troligaste, belåtenheten med att
råka på oäkta humor, vilken som allt annat
oäkta har förmånsrätt till publikens sympati ?
Herr Gösta Ekman var hovskådespelaren.
Man hade sagt, att han här skulle imitera
herr de Wahl. I så fall är Gösta Ekman den
sämste skådespelarimitatören vi ha. I stället
är han ej bara och även i denna roll en
utmärkt skådespelare, han tycks också, att döma
efter sin nu utkomna bok »Den tänkande
August», vara en förträfflig författare, som
med äkta humor, distingerad självironi och
verklig kvickhet kan skriva om sig själv.
Charm har också Håkan Westergren. Då
man såg honom som Albert Adam, naiv,
förtvivlad, tänkte jag: Du lyckans ost, hur
många comtesser och contessinor för att ej
tala om divetter skall du ej, liksom du gjorde
med Annie, jämföra med madonnan, och hur
många utav dessa skola ej hugsvala dig!
Annie — Tollie Zellman utför det
konststycket att först vara så egenkär och
självupptagen, att man studsade för att sedan studsa
tillbaka. Som vimmelkantiga humlor surrade
alla åskådarnas själar kring den praktfulla
blomman, lockade av de röda kronbladen, men
med en känsla av att de vitskära inre
blombladen voro ännu förnämligare. Det enda som
gör mig litet tveksam och orolig, och det är
ur etisk synpunkt, är att Tollie Zellman
lär en att riktigt äkta gott humör kan få oss
att förlåta allt.
»Patrasket» —• man bedes observera
citationstecknet — av Hjalmar Bergman gavs
på Oscarsteatren, och länge, ty det var en
verklig framgång.
Patrask, ett ord som kommer av det
franska »patraque = skräp, är ett i hög grad
förolämpande uttryck. Författaren herr
Hjalmar Bergman höll också ett föredrag i
Israelitiska ynglingaföreningen, där han
framhöll, att han ej menade att säga något
äre-rörigt om judarna i sitt skådespel. Sedan
man sett stycket, undrade man över att han
ej höll sitt föredrag i Kristliga föreningen
för unga män. I pjäsen förekomma nämligen
sex mer eller mindre förträffliga judar och
fyra kristna eller vita eller hur de nu heta,
slampehejan Majken, idiotgreven Archie,
skurken Plom och knölen bäraren, alla fyra
patrask utan citationstecken.
Var spelas stycket? Märkvärdigt nog står
det på programmet »i en nordtysk sjöstad i
vår tid». Det har förmodligen kostat
författaren en del ansträngning att vara så pass
tydlig, men han har genast ångrat sig och
tillsammans med Isaac Grünewald sett till, att
den första dekorationen genom skyskrapor mot
fonden förlägger skådespelet till
Nordamerika, ty man kan väl knappast se
Manhattans skyskrapor från Bremen eller
Hamburg.
Det har av kritiken upprepats, och jag tror
att den har rätt i det fallet, att Hjalmar
Bergmans människor blott mycket delvis äro
människor. De äro ofta, alltför ofta
fantasifoster, som i hjärna och hjärta ha snurror i
stället för tankar och blodomlopp. I ett par
ögonblick tar man dem för människor, men
det är kanske ej meningen att vi skola
alltför länge tro dem vara dylika. I det scenens
Newburg vi sågo i Patrasket rörde sig en
egendomlig samling figurer, av vilka några
dock voro mänskligare än de som
förekommo i »Dollar».
Antikvitetshandlaren Rosenstein — herr
Mathias Taube blir så altererad av att några
fattiga släktingar, judar från Amerika, ha
meddelat honom att de tänkt slå sig ned i
hans hus, att han lämnar hem, handel och
hushållerska för att fredlös irra utanför sin
bostad. Joe Meng — herr Gösta Ekman,
»affärsman i diverse branscher», kom med den
fagra dottern Mary — fru Inga Tidblad och
sin far — herr Töre Svennberg och mor —
fru Augusta Lindberg samt med kusinen
Felix Meng — herr Håkan Westergren och
flyttade in i den pittoreska
antikvitetshandeln, där den med det gammalsvenskt
klingande — varför icke hellre kinesiskt —
namnet Majken benämnda hushållerskan — fru
Tollie Zellman regerade kanske litet för
mycket. Regera inte Carl Johan, så slipper du
stryk, sade bondhustrun till sin son. Men
stryk var den minsta faran för Majken. Hon
skrymde litet väl mycket, men hon var i
besittning av en livslust så stor, att då Joe gått
och lagt sig påklädd på golvet — judar
bruka visst göra så i hemlivet —, böjde hon sig
ner och gav honom en grundlig kyss. Detta
må nu ha varit litet irrationellt, men eljes
och om man undantar, att Joe var alltför
snål mot stadsbudet — Carl Ström, så var
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
