Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
klä sig. Saint-Lac — herr Eklund mottog alla
damer med samma lugna älskvärdhet, bjöd
på te, naturligtvis också på cigarretter, och
friskade upp atmosfären med rafraichissören,
och ställde de olika pyjamas alltefter teint
och hårfärg till damernas disposition. Nå,
men vad säger nu djävulen om allt detta?
Då detta skrives har Mary Dugans
process av Bayard Veiller gått över
Blanche-teaterns lilla seen mer än hundra gånger. Jag
är ej åhörare på rådhuset och är till fel
likgiltig för mordprocesser, även illustrerade
sådana på tidningarnas första sida, men jag
var riktigt road av Mary Dugans eventuella
oskuld i mordfrågan och såg med nöje på
hennes, eller rättare sagt fru Esther
Roeck-Hansens juryhatt från Gerda Jansson &
C: is modeateljé i Stockholm. Veiller har
skrivit den här 1914 givna Inom lagens
gränser. Den blev onjutbar genom den
ohyggliga falska etik med vilken författaren
utrustat tjuvhjältinnan. Här i Mary Dugans
process hade jag ett verkligt njutningsrikt
löje för mig själv åt det nästan diaboliska
sätt författaren använt för att föra den
amerikanska publiken alldeles på avvägar.
Med den barnslighet, som är
utmärkande för det sunda, optimistiska,
anglo-sachsiskt färgade blandfolket i Staterna är
man där mer än på andra ställen, då det
gäller teaterpjäser, folkliga romaner och
filmer, ivrig att hava änglar mot djävlar, vitt
mot svart. När därför publiken fick höra, att
Mary varit älskarinna åt millionären — det
tror jag var hans titel — Edgar Rice, den
mördade, och allmänna åklagaren — herr
Erik Berglund fått fram att hon haft sex
eller sju älskare, är det enligt vanlig
amerikansk teateruppfattning uteslutet, att hon
kunde vara oskyldig. Åskådarna i salongen
äro jury och tillfrågas, om Mary Dugan är
skyldig, men man glömde att avfordra oss
tystnadseden. Jag kan således tala om, dock
under tysthetslöfte, att den skyldige är
Marys försvarsadvokat West — herr Olav
Riégo, vilken bevisligen med vänstra handen
utfört dådet, som gagnade honom, då Mrs
Rice — fru Gull Natorp var hans älskarinna.
Att en lagvigd änka, som gråtit över att
maken försummade henne och lämnade henne
ensam om kvällarna och dessutom talade om,
hur pinsam faderns otrohet med Mary Dugan
var för millionärparets halvvuxna dotter,
skulle vara medskyldig till makens mord, och
mördarens älskarinna, visar att en ny tid
kommit för den amerikanska teatern. Då
det något väl omständligt och utförligt
bevisades, att utdelaren av det dödliga
knivhugget måst vara vänsterhänt, blev
försvarsadvokaten, som hux flux kom på de anklagades
bänk, försiktig nog att alltid använda den
högra handen; men då Marys bror, som
övertagit försvarsadvokatens roll, herr P. A.
Branner, tillkastade Mr West ett föremål,
grep han det i luften med vänster hand. En
liten vacker seen, som fäst sig i mitt minne,
var då den friska trevliga slampan Dagmar
Lorne — Ingeborg Mattson gick fram och
var vänlig mot Mary. Nöje hade jag också
av en tyst åhörare, herr Gustaf Salzenstein
i rättssalen, som under en mellanakt på en
enslig bänk avåt sin smörgås och utförde
denna enkla akt till vår verkliga belåtenhet.
Att äta smörgås så, att andra bli glada,
är ingen föraktlig konst. Det vore för litet
att kalla författaren till denna pjäs händig.
Stycket är ovanligt skickligt och roligt gjort,
och jag lyckönskar Mr Bayard Veiller att
ban här definitivt övervunnit den ohyggliga
och stötande falska moralitet, som
misspryd-de Inom lagens gränser.
Den 17 januari.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
