Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Andrea Palladio. Forskaren och konstnären. Av Hans Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andrea Palladio
Forskaren och konstnären
A v Ha u s IVåh lin
LAND de allra största och
vackraste praktböckerna i den senaste
»julfloden» är den monumentala
volym i folio, som innesluter
Andrea Palladios Quattro libri
dclVarchitct-tura i svensk översättning. För några år
sedan, då den återupplivade nyantiken var
tidens lösen för svensk arkitektur, skulle
boken dessutom haft ett slags dagsaktualitet.
Palladios arkitektoniska program har varit
kärnlinjen i all klassicistisk byggnadskonst
under tre och ett halvt århundrade, och de
händer, som ha ritat våra kolonnprydda
fasader från krigs- och efterkrigsåren, ha
uppburit hans traditioner. En av våra lärdaste
arkitekturhistoriker, professor Martin
Olssön, säger att vad Linnés Systema Naturæ
varit för naturvetenskaperna och Thomas a
Kempis’ fyra böcker om Kristi efterföljelse
för den kristna kyrkan, det har Palladios
fyra böcker om arkitekturen varit för
västerlandets arkitekter. Jämförelsen tål inte att
pressas för långt. Palladios traktat har vida
mindre genialitet än de båda andra
skrifterna ; den är snarare en avslutande
sammanfattning än en grundläggande tes, och den
iir mycket närmare släkt med skolastiken än
med mystiken. Den är tämligen torr och
doktrinär; den har i skilda tider och länder
fungerat som ett slags farmakopé för
arkitekter, en lista på brukliga och i förråd
tillgängliga ingredienser, ur vilka receptet till
varje normal arkitekturkomposition skulle
kunna sammanställas. Men dess. inflytande
har verkligen varit oerhört stort och
vidsträckt. Den har direkt eller indirekt givit
upphov till oräkneliga mängder av
schablon-konst, och dess lära har också vunnit
gehör hos många av byggnadskonstens främ-
sta mästare. För dem har den haft en vida
mindre normativ betydelse än för
genomsnittslärjungarna; där den palladianska
klassicismen efter Palladio har nått högst,
halden förvaltats av konstnärer, som behärskat
mästarens formlära men själva burit och fött
sina idéer. Palladios stil har varit det
naturliga formspråket för alla dem, som inom
arkitekturen efter lians tid strävat efter
jämnmått och klarhet, kraft och harmoni.
Den klassiska linjen i svensk byggnadskonst,
från Riddarhuset över de båda Tessinarna
till den gustavianska nyantiken och Karl
Jo-hans-stilen, ända fram till Tengboms bankhus
vid Kungsträdgårdsgatan, är Palladios linje.
Hur ofta byggnadskonsten än gått att söka
inspiration i den romerska fornvärldens
ruiner, har traditionen från Palladio varit med
och lagt intrycken till rätta för den nya
tidens behov.
Schopenhauer har konstaterat, att man
visserligen kan bestämma den riktiga vinkeln
mellan rakkniven och huden i grader och
minuter men att den kunskapen är av ringa
värde för den som skall raka sig. Satsen
gäller, mutatis mutandis, för många andra
göromål än rakningen. Alan fångar icke den
stora arkitekturens anda med
proportionsnormer och uppmätningsritningar; till de
innersta hemligheterna räcker intet måttband
och ingen proportionslära. För alla goda
arkitekter är det uppenbart, men för alla
klena tycks det vara för alltid fördolt, att
konstnären måste själv skapa, själv vara
anden i sitt verk. Palladios storhet är att han
har formulerat lagarna för det språk som
många av de bästa helst ha talat.
Andrea Palladio fick sitt tillnamn,
Palladius, Minervasonen, av sin vän och lärare,
. Andrea Palladio, Fyra böcker om arkitekturen. Översättning från italienska originalets första
upplaga av Ebba Atterbom med biträde i tekniska frågor av Anna Mohr Branzell. Inledande förord av
Martin Olssön. Stockholm, Wahlström & Widstrand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
