Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
fullheten möta denna skugga ur det
förflutna. Det gav onekligen en viss relief åt
hans segrarkänslor, men påminté också
ängslande om allt han skjutit undan, lämnat
på vägen» ... Filosofen står inte ut med det
empiriska i form av tryckfel och flyr
tillbaka till Uppsala, där man en morgon
finner honom sittande dödfrusen på en sten i
Geijersdalen. »Enheten har frusit ihjäl»,
säger Jonas, jämförande Vergelins öde med
sitt eget: »Mångfalden är ute och åker i
päls, bil och älskarinna». Han känner det
som Arvid Falk, när han hör att Olle
Montanus tagit livet av sig och får läsa hans
efterlämnade anteckningar. Reportern, som
gick ut i finska befrielsekriget, och
filosofen, som levde och dog för sin vetenskap,
lepresentera handlingen och enheten, de äro
naiva människor, behäftade med
atavistis-ka egenskaper, och den tidsenlige,
förnuftige och förströdde Jonas blir sjuk i samvetet,
när han betraktar dem.
Historien upprepar sig. När under det
dansk—tyska kriget 1864 norrmän och
svenskar trots alla högtidliga löften inte
bi-stodo Danmark, var det många som kände
det så som Jonas i Siwertz’ roman. Av
skrivande personer tog ingen sig det mer när
än Ibsen. »Løgn og drømme var altså det
hele», skrev han till Bjørnson. »Vor gamle
historie får vi nu slå en streg over; thi
nutidens normænd har åbenbart ikke mere med
sin fortid at gøre, end grækerpiraterne har
med den slægt, der sej led til Troja og blev
hjulpen af guderne.» I Berlin såg han
pö-beln stimma kring troféerna från Dybbøl,
rida på lavetterna och spotta i kanonrören,
och han fruktade, att han skulle mista
förståndet. Hans tro på sitt folk, på sig själv
lick en knäck, och riktigt hämtade han sig
aldrig efter stöten. I denna
domedagsstämning skrev ban Brand. Han har berättat en
egendomlig, mycket Ibsensk historia om hur
ban, medan han höll på med dramat, på
sitt bord hade en skorpion i ett tomt
ölglas. Ibland blev den sjuk och då lade han
till den en bit frukt, som den kastade sig
över med raseri och göt sitt gift i. Varpå
den blev frisk igen. Det är som en bild av
de moderna diktarna, som i poesien utgjuta
sin bitterhet och sitt missmod. I Brand skrev
Ibsen sig ifrån sitt självförakt genom att
läsa lagen för sitt folk,
som har glemt, at viljens pligter
ender ej, hvor evnen svigter!
När ban strax därpå tog stortalaren Peer
Gynt vid öronen, hade blodet hunnit kallna,
och ban var här spefull och självironisk.
Om »løgn og drømme» fortfor han
emellertid att skriva: lögnen fick sin beskärda
del i samhällsdramerna, drömmarna
avslöjades i Peer Gynt och revos obarmhärtigt
sönder i Vildanden. Vildanden är själva
slutsatsen i den Kierkegaard-lbsenska
kritiken av romantik och efterromantik.
Ibsen vaknade upp på allvar, när
skandinavismen, den sista romantiska bubblan,
brast. I Danmark, där man sörjde över
nederlaget, i Norge och Sverige, där man
hade dåligt samvete, överallt i den
skandinaviska litteraturen vann hans kritik gehör
och hans missmod insteg. Så hos Strindberg:
Mäster Olof och Arvid Falk syftade till
något belt och stort, men tröttnade och gåvo
sig i slang med »akkordens aand». Det
skandinaviska åttiotalet — t. o. m. Röda
rummet — gav visserligen ett soligt intryck,
säger Hans Larsson, och han vet besked om
saken, ty han var ung och medintresserad
på den tiden. Det är de nya idéerna,
reformivern, förhoppningarna som han har i
tankarna, all den lust som följde av att se
andarna vakna. Men det glatt
framåtsträvande åttiotalet var, när allt kommer
omkring, en lycklig episod. Det var så, särskilt
tydligt, tör Strindberg och Arne Garborg.
En annan, konstnärligt lyckligare episod var
det svenska nittiotalet, då mitt i gråvädret
poesiens regnbåge åter lyste mot skyn.
Själva huvudströmmen gick oavlåtligt i en
annan riktning: man kan följa den hos
Levertin, Ola Hansson och Per Hallström.
Åttiotalet var skandinaviskt och nittiotalet
var svenskt, men dessa författare voro mera
utländskt orienterade; de hämtade intryck
från franska och köpenhamnska dekadenter,
från ryssarna och från tysk pessimistisk
filosofi. Regnbågen i skyn lyser upp en
mulen himmel, och likaså kan färgglöden i
Legender och visor och Purpur komma en att
bortse från den gråa melankolien i Livets
fiender och Vilsna fåglar. Hjalmar
Söderberg har i en tidig essay om Levertin fäst
uppmärksamheten på hur denne på en gång’
demaskerar och bekransar livet, utan att han
låter den vänstra handen veta vad den
högra gör. Han är en trött och känsloknapp
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
