Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner~ och noveller
skeptiker1 — liksom Söderberg själv —
■ som ännu söker och oftast också finner en
eggande förströelse bland en snart till
över-mognad hunnen senromantiks hela brokiga
apparat av pittoreska dräkter,
stämnings-mättade accessoarer och smäktande
attityder».
Hjalmar Söderberg försmådde den brokiga
apparaten; han orkade inte med den. Andra
av tidens författare sökte och funno
verkligen också Poesien i historien eller i
avlägsna provinser som Värmland och
Dalarna, men han satt ensam och förstämd på
kaféet »Aftonstjärnan» och spanade efter den
flyktiga på »prosans gator»:
Han lyfte hastigt fönstrets draperi:
men som en nattblå hamn hon gled förbi,
en vägvill fläkt, en brusten melodi.
(Karlfeldt)
Hjalmar Söderberg hör avgjort till det
nittiotal som representeras av Vilsna fåglar och
som närmast ansluter sig till den Ibsenska
utvecklingslinjen. Hans färg är
skymnings-grått. Det mörknar över vägen, där han
går:
Det mörknar över vägen,
det börjar bli tungt att gå,
och tunga bli alla tankar,
när skymningen faller på.
Av de litterära essayer ban skrev i unga år
— för övrigt fina och klartänkta ting — ser
man att också han en gång på allvar tagit
del i vad han kallar
»sekelslutsgrubblerier-na». Han intresserade sig betecknande nog
mer för den splittrade och självanalyserande
Garborg än för den formsäkre och friskt
tendentiöse Kielland. Trætte mænd
behandlade han initierat som det typiska uttrycket
tör »nittiotalets desillusion». Vi äro inte nu
vana vid att betrakta nittiotalet under den
synvinkeln, och vi förvånas kanske över att
Söderberg i samma uppsats med en
uttråkad min talar om den närvarande tiden som
eii litterär returperiod. Det är visserligen
sant att unga kritiker alltid yttra sig
missmodigt om samtiden. Men detta skrevs 1893,
efter Heidenstams, Frödings och Selma
Lagerlöfs debuter, då den svenska litteraturen
för en gångs skull hade fått sjumilastövlar-
1 Detta om känsloknappheten kan ju diskuteras.
Frågan är också hur stor vikt man skall fästa vid
Levertins ateistiska katekesbekännelser och hur liten
vikt man skall förläna hans religiösa dikter.
11a på sig. Hjalmar Söderberg märkte det
inte, ty ban var stadd på en väg som gick
åt annat håll. Det var ganska naturligt att
han inte uppskattade Gösta Berlings saga.
Hjalmar Söderberg följde Ibsen ända till
Vildanden och därbortom på vägar, där
intigheten stod på lur. Sedan anlade han sin
attityd av skeptisk och frivol världsman och
raffinerade sin stil till det yttersta. Av
ungdomsallvaret, som han en gång lidit av,
dröjde dock en reminiscens kvar i form av
vek stäniningspoesi. Det är denna bleka,
typiskt svenska lyrism, vilande som ett
silvergrått töcken över hans eljest klara prosa, som
varit hans författarskaps mest vinnande
egenskap. Den har t. o. m. blivit populär.
Hjalmar Söderberg och Per Hallström ha
i ett tidigare skede åtskilligt gemensamt.
Men Hallström har inte endast tillägnat sig
den Ibsenska kritiken, han har också
druckit ur Schopenhauers magiska brunn.
Genom att fästa sina blickar vid lidandets och
dödens mysterier har han kommit till att i
medlidandet se den etiska grundkänslan och
det egentliga fästet för oss människor.
Skeptikern Söderberg hamnade i en passiv
moralisk nihilism, medan pessimisten
Hallström blev aktiv moralist. Hans åskådning
liar visat sig mera framtidsduglig. De yngre
författarna ha avlägsnat sig mer Och mer
från Söderberg, efter att en tid ha varit
förtrollade av hans stilkonst. Så är fallet
med Siwertz, i vars romaner man finner
utvecklingen tydligast speglad. Om Jonas von
Dankvart säges det att han tillhörde »en ny
generation, vars livssyn passerat flera
utanverk och trängt mycket längre in mot
handlandets nerv. Han hade upplevat icke blott
en naturvetenskapens utan även
intelligensens självbesinning. Genom en djupare
skepsis hade ban skymtat en djupare tro.
Kunskapsteoretisk uppluckring, pragmatiska och
intuitionsfilosofiska strömningar hade röjt
plats för en omedelbarare upplevelse av
vilja och själ. Han var mera skrupelfri inför
omedelbarheten. Hans filosofi hade gjort
honom fri.» Med andra ord: filosofien hade
öppnat fler möjligheter för honom, och
eftersom det är på möjligheter som
människan lever, så hade hans livslust och
handlingskraft ökats.
Vi ha kommit ett stycke ifrån
utgångspunkten, dock inte så långt som man skulle
kunna tro. I Jonas möta vi ännu en gång
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
