Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
IV e r in
för längesedan att vi voro färdiga med
honom, men som en ny människa med nya
möjligheter möter han oss i romanens slut.
För Selma Lagerlöf är en människosjäl
sålunda outtömlig; det finns ingen gräns för
de skatter hon kan hämta upp därur. Man
såg det i Kejsaren av Portugallien, och här
har man ett nytt exempel på hennes
psykologiska konst. Pastor Ekenstedt är kanske
av hennes diktfigurer den som har mest
av-livets egen sammansatta och skiftande
karaktär. Han är sympatisk och frånstötande, han
överraskar och förbryllar en. Ibland har man
nästan en känsla av att han stiger ut ur
boken och lever vidare på fri hand. Han lär
ha en bestämd förebild, en präst vid namn
Carl-Christian Estenberg, som var född
1807, som gifte sig med en bondflicka från
Älvdalen och som lämnade statskyrkan för
att bli judemissionär i Jerusalem. Han bär
in tydlig prägel av den romantiska tid han
tillhör; mer än en gång kommer han en
att tänka på Almqvist, hans radikala
fromhet, hans svärmeri för »folket» och hans
sinne för landsvägarnas fria poesi. Men på
samma gång verkar han som en aktuell
reli-gionspsykologisk studie från pingströrelsens
och Sven Lidmans tid.
Den f. d. pastorn som predikar från
marknadskärran är tull av människohat,
det är hans nöje att skälla ut
människor och säga dem vad de äro för svin.
Hans verkliga omvändelse kommer, när han
lär sig älska människorna. »Det var så
viktigt, för det var detta som hade fattats
honom. Han hade älskat Kristus och hade visat
att han kunde offra allt i världen för att
följa honom. Men den rätta
människokärleken hade han aldrig känt. Och den som vill
vara en Kristi efterföljare utan att älska
människorna, den måste föra både sig själv
och andra till elände.» Dessa ord, yttrade av
Charlotte Löwensköld, vända sig mot en
romantik och ett religionssvärmeri som har
självupptagenhet och människoförakt i sitt
följe. De säga detsamma som Elisabet
Dohnas slutliga straffpredikan för f. d.
prästen Gösta Berling, och de summera något av
det väsentliga i romanen Anna Svärd.
Slutorden i Gösta Berlings saga lydde:
-Här hava nu fantasiens jättebin svärmat
omkring oss under år och dag, men hur de
skola komma in i verklighetens kupa, det få
de sannerligen se sig om.» Ja, sagan slutade
just där verkligheten tog vid; vi fingo aldrig
se Gösta Berling som torpare. Men i Anna
Svärd blir leken allvar: där får
fantasimänniskan pröva hur det känns att klämma sig
igenom verklighetens trånga port.
Per Hallströms fantasi har rört sig i
två världar, Vilsna fåglars och Purpurs. I
den ena äro händelserna vardagliga och
människorna små och fattiga, löjliga och
ömkansvärda; illusionens slöja väves där av
idel grått ; tragiken slår plötsligt om i komik,
och tvärtom. I den andra finns det ett större
cch friare spelrum för fantasien; legenden
cch historien släppa till sina färger åt.
illusionens väv, och tragiken behåller sin
höghet. Vilsna fåglar äro Hallströms
människor så gott som alltid, men de kunna än
vara sparvar, än kolibrier.
Novellsamlingen Leonora är liksom
Händelser besläktad med Vilsna fåglar. Den nya
boken synes mig emellertid mänskligare och
friare i sin konst än den föregående.
Krigets förstämning lade sig av allt att döma
tyngre över Hallströms sinne än över
någon annan svensk författares. Det grep
honom djupare, därför att han är en så föga
ytlig författare. Man kan förstå att han sökte
befrielse från det som tryckte och upprörde
honom i tiden genom att sluta sig inne i
Shakespeares värld.
I Händelser hade ett par noveller fått sin
prägel av den övermäktiga krigsupplevelsen.
Men här ser det ut som om författaren
frigjort sig, kanske delvis till följd av den
glädje det måste skänka honom att efter
långt uppehåll åter forma noveller med den
mästerliga konst som är hans.
Enligt gammal novelltradition låter
Hallström dessa sina nya historier ibland
berättas i en krets som exempel på något som
kommit upp i konversationen. Så är det i
Kameleonten». Man talar i ett sällskap 0111
det märkliga i att vissa populära politiker
trots sin notoriska enfald lyckats komma så
långt, och man är överens om att de gjort
det mest tack vare sin naiva självkänsla. De
suggerera omgivningen, och omgivningen
suggererar dem, och så uppstår en fruktbar
växelverkan. »Någon kallade detta slags folk
kameleonter, emedan de levde på luft och
svindel, liksom fabeldjuret.» Så kommer
man till att tala om illusionens makt i
allmänhet, ett ämne som ju är speciellt Hall-
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
