Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska
romaner~ och noveller
strömskt. Hur tunn kost kan en människa
leva på? blir spörsmålet. Och en herre i
kretsen berättar historien om den ensamnia
kontorsflickan, som satte i gång ett sällsamt
c.ch meningslöst spel: köpte buketter och
presenter åt sig och inbillade sina
kamrater och sig själv att hon hade en beundrare.
»Ingen har det tryggare än den som bor i
ett luftslott», säger Klara Johanson i en
aforism, och det är en slutsats som man kan
dra ur många av Hallströms noveller. Den
är sann under vissa förutsättningar. En rik
och sysslolös människa kan leva oberörd och
lycklig i sin illusion till döddagar. För andra
är det svårare. Kontorsflickan, som gav sig
själv blommor och smycken, gjorde små
grepp i kassan, och en vacker dag tog
chefen henne på hennes gärning och raserade
luftslottet. När den rena nöden med knotiga
lingrar griper in i illusionens spindelväv, är
det ett under, om den håller. Men den håller
verkligen trots allt för Leonora, hjältinnan i
titelnovellen, en fattig musiklärarinna, som
in i det sista söker bevara skenet av att
tillhöra en bättre klass, och som är lycklig nog
att få tillbringa sina sista dagar i enskilt
rum på ett sjukhus.
Leonora är en av Hallströms yppersta
noveller. Den skildrar ett helt människoliv.
Miljön är Stockholm i senare hälften av
iSoo-talet. Men det är staden sedd längst
nerifrån. Vad som händer högre upp når
dit endast som ett svagt eko. Leonora läser i
tidningar om utställningen 1897, men hon
liar aldrig råd att göra något besök. Hennes
liv reduceras undan för undan till det minsta
tänkbara, till ett mål mat på någon automat
och till vilostunder i väntsalar och museer.
Ingen har skildrat denna fattigdomens värld
med skarpare öga än Hallström här gör. Det
är ingen realistisk studie av det vanliga
slaget, inget skryt med grundliga
miljökunskaper. Vad som intresserar Hallström är det
mänskliga, Leonoras fattiga själ. Han visar
oss hur hennes eget liv så småningom blir
utan värde för henne, hur hon ser förbi det,
liksom plånar ut det, för att i stället gå upp
i betraktandet av en annans liv. Denna andra
är en dam ur den högre societeten, med
vilken Leonora inte haft något annat att göra
än att hon en gång spelat dansmusik för
henne, då hon var flicka, och fått ett litet
förtroende av henne jämte några vänliga
ord. Sedan släpper hon henne inte ur sikte,
och ju eländigare hon själv får det, desto
mer gläder hon sig åt att den andra har det
bra. Det är osjälviskheten hos den fattige
som inte har något eget att ta vara på eller
intressera sig för. Det inte minst
utmärkande för denna fint byggda novell är att man
sålunda får skymten av en annans livsöde,
på ett egendomligt sätt förknippat med
huvudpersonens.
Ibland varsnar man hos Hallström —
liksom i Ibsens senare dramatik — för mycket
av mekanismen, av författarens grepp i
trådarna. En berättelse som »Barnen i skogen»
verkar som ett Hallströmskt skolexempel på
illusionens betydelse. Bland de övriga
noveller som man däremot gärna vill framhäva
iiro den vackra »Bröllopsresan» och det
osedvanligt lustiga quiproquo’t »Söder och Nord».
Det är bara två ting, anmärker Hjalmar
Söderberg i en ungdomsuppsats om
Garborg, som det i längden intresserar
människor att skriva om: religionen och
kärleken. Han nämner religionen först, ty han
liar klart för sig att de religiösa
föreställningarna gripa människorna tidigare än de
erotiska och släppa sitt tag långt senare.
Om erotiken är Söderberg grundligt
underrättad, den har alltid varit en allvarsam
sak för hans hjältar, ja egentligen den
allvarligaste. Utom Kellgren finns det ingen
svensk författare som så oavvänt haft sin
uppmärksamhet riktad åt detta håll.
Men även de religiösa anfäktelserna har
Söderberg tydligen inte varit främmande för.
Om det religiösa problemet haft hela sin
naggande innebörd för honom, är inte gott
att veta, men säkert är att den frivola
framställningsform ban omsider skapade åt sig
har karaktär av en avvärjande rörelse.
Religion, kärlek — stora ord! säger han och
slår med handen. Han dolde hjärtats oro,
kapslade in sig. Gabriel Lidmans ödsliga
trosbekännelse i Gertrud: »Jag tror på
köttets lust och själens obotliga ensamhet»,
gjor-lian till sin. »Köttets lust» och »själens
ensamhet» : det är kärleken och religionen,
reducerade till det allra enklaste, till
egocent-riska, passiva tillstånd. Erotiken och
religionen föra oss båda vilse, det är vad
Söderberg velat säga med en produktion som
inramas av Förvillelser och Jesus Barabbas.
De äro »våra villor», för att tala med
sensualisten och skeptikern Kellgren.
I/S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
