Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
1 Förvillelser talade en poet, i Jesus
Barabbas är det en blott upplysningsman som
har ordet. Någon »hjärtats oro» förspörjer
man inte i Hjalmar Söderbergs senaste bok;
finns den där ännu, så är den väl inkapslad!
Jesus Barabbas är en Köpenhamnshistoria.
Söderberg, vår klassiske stockholmsskildrare,
har blivit bofast köpenhamnare; i stället för
den stockholmska skymningstärnan, av vilken
drömmaren på »Aftonstjärnan» (enligt
Karlfeldt) snappade en skymt genom
fönstret, söker hans blick nu en københavnerinde,
mindre eterisk och svenskt melankolisk. Man
tar inte miste på den köpenhamnska tonen
i boken. Söderberg har haft lika lätt för att
tillägna sig den som den franska hos
Anatole France. Det är förklarligt:
köpenhamnaren och parisaren ha något besläktat i sin
esprit och sin epikureism.
Den stockholmsfödde löjtnant Jägerstam,
numera en man i 6o-årsåldern, bor vid
Åboulevarden i Köpenhamn, i ett hus som
nästan är en svensk koloni. Han umgås med
antikvariatbokhandlaren Marin, också en
svensk, som en gång studerat till präst, men
kommit att tvivla på kristendomen, och som
sedan varit tidningsman några år (liksom
Hjalmar Söderberg). Han är en skriftlärd
man, för övrigt mer tilltalande än den
vulgäre gamle löjtnanten. Det är han som yttrar
de ord som skola summera bokens innehåll
och mening: »Sanningen är fattig som Job,
ofruktbar som ökensanden och tråkig som en
gammal antikvarisk bokhandlare. Men
lögnen är rik som påven i Rom! Lögnen
uppför byggnader, som trotsa årtusendena och
som ge människomillionerna ett hem, där de
känna sig trygga och lyckliga». Ja, så är
det med »våra villor», säger Marin, och han
är författarens språkrör.
Till Jägerstams umgänge höra vidare
en artist och en skådespelare, en präst och
en teologstudent samt slutligen två unga
damer, den ena anställd i tvättinrättningen
Vasco de Garna, den andra i äggaffären
Columbus. Detta nämnes för att man skall
få ett begrepp om den småborgerligt
bohemiska, blandade och litet tvetydiga miljö det
är fråga om. Den synes vara tagen på
kornet.
Det är till de yttersta dagarnas
Köpenhamn man förflyttas. Man är ockultistiskt
intresserad och även religiöst (Söderberg
har väl känt något liknande Kellgren, när
W er in
denne skrev »Ljusets fiender»). »Det lär
ju gå en stark religiös strömning genom
tiden», säger Jägerstam, som alltid varit ett
världens barn. Man avhandlar
Kristusproblemet, och som ett eko av diskussionen höres
detta yttrande av fröken Jensen från
vaskeriet Vasco de Gama:
— Jag tror ni talar om Jesus? Men han har ju
aldrig existerat! Det har jag läst i Folkets Avis!
Detta är miljön, atmosfären och tonen i
boken. Själva uppfinningen däri är den, att
Jägerstam upptäcker att han i en tidigare
tillvaro varit son till en skriftlärd skräddare
i Jerusalem på Kristi tid. Detta ger
anledning till skildringar från det gamla Palestina
och Alexandria, som inte nämnvärt skilja
sig från de köpenhamnska. »Du gleichst dem
Geist, den du begreifst», kan man med skäl
säga till Jägerstam, alias Ruben bar-Jona.
De minnen han för med sig ur sin
preexi-stens äro lustiga och triviala. Han berättar
t. ex. om sin morbror, översteprästen Kaifas,
att han genom den starka köttdiet, som
följde med hans värdighet, fördärvat magen
och led av att tassa omkring barfota på det
kalla marmorgolvet i templet, framför allt i
Det allra Heligaste, som ban i den trängre
familjekretsen kallade en förbaskad iskällare.
»All mänsklig storhet har sin avigsida!»
tilllägger Jägerstam. Och det är avigsidan som
ban håller sig till.
Jägerstam berättar också om sin
bekantskap med Jesus, och detta skall vara clou’n
i hans memoarer. Man bör emellertid inte
vänta sig för mycket av ett sådant
ögonvittne. Vad han har att förtälja erinrar en om
vad som brukar framkomma vid spiritistiska
seancer, där de avlidnas andar framkallas.
Han har visserligen varit i tillfälle att höra
Jesu bergspredikan, men han har tyvärr inte
begripit något av den. För honom var Jesus
en enkel judisk folkuppviglare. Enligt hans
vän Marin var han i själva verket identisk
med den Barabbas som omtalas i
evangelierna.1 Följaktligen blev han aldrig korsfäst
av Pontius Pilatus.
Men -— allvarsamt talat — antar man
(som Brandes) att Jesus aldrig existerat,
eller säger man (som Jägerstam och Marin)
att han var en obetydlig fantast, så inställer
1 Om detta är Marins egen hypotes eller den
förut har framställts, vet anmälaren inte. Det finnes
ingen anledning att gå in varken på den eller på
Marins skrifttolkning i övrigt.
’74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
