- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
211

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Stonewall Jackson. Av Frans G. Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

S t one wad Jackson

hejdlös flykt bort mot Hookers
högkvarter i centern. Hooker satt tillsammans med
några medlemmar av sin stab vid kaffet
på en öppen veranda på gården
Chancel-lorsville, kåserande om Sickles’ sannolika
framgångar söderut, när plötsligt skarpt
dån av kanoner blev hörbart på kort
avstånd rakt i väster. »Min Gud, här komma
de!» utbrast en officer, som gått ned på
vägen framför verandan för att se vad
som stod på. I nästa ögonblick vältrade
en vild röra av tross, marketentarvagnar,
kanonspann, vansinnig boskap och
skrikande flyktingar fram på vägen förbi
överbefälhavarens blickar; det var vad som
fanns kvar av Howards kår.

Our Ieader is Joe Hooker,

he takes his whisky strong,

hette det i en populär visa i Hookers armé;
och på nordsidan försökte man efteråt
delvis förklara nederlaget vid
Chancellors-ville med tillhjälp av den hypotesen att
överbefälhavaren varit berusad under
slaget, — liksom onda tungor ville göra
troligt beträffande Grant vid Shiloh. Detta
bestreds med skärpa av Hooker och hans
förtrogna; men det förefaller sannolikt
att han aldrig under slagets fortgång
förmått återvinna sin jämvikt efter denna
oväntade syn av Howards förbipasserande
rester: nyss stolt och segerviss, blev han
med ens fullständigt konfys och miste all
tro på sig själv.

Förbi Howards erövrade positioner gick
utan någon halt Jacksons anlopp vidare
genom bruten och oländig terräng fram
mot Hookers center, efterhand likväl med
något saktad fart på grund av ökat
motstånd och tilltagande mörker. Vid tiotiden
lät han sitt folk stanna för att på nytt
ordna linjerna och red själv med sin stab
genom sin front framåt vägen för att
rekognoscera. Xär ban återvände, togs hans
ryttartrupp i mörkret för federalt
kavalleri, och en salva avlossades från ett Nord-

Carolina-regemente på Hills division,
vilken höll på med att intaga plats i främsta
linjen. Hästar och ryttare föllo om
varandra på vägen; Jackson fick två kulor
genom vänstra armen och en genom samma
hand; hans häst vände och skenade mot
de fientliga linjerna, men greps i sista
ögonblicket, och Jackson föll i en hjälpares
armar. »Alla mina sår äro från mitt eget
folk», mumlade han svagt, innan han
domnade bort. En artär var avsliten och
förblödning hotade; med mycket besvär
fördes han fortast möjligt bakåt till en
ambulans. Båren råkade ut för
artilleribe-skjutning och en av bärarna träffades;
Jackson föll tungt till marken, varvid han
ådrog sig inre skador. Sedan hans arni
amputerats och han vaknat från
kloroformbedövningen, kom en adjutant från
fronten med rapporter och anhållan om
vidare order från general Stuart, vilken
tillkallats och övertagit befälet. Med
snabba, bestämda frågor gjorde sig Jackson
underrättad om lägets detaljer; hans ögon
lyste upp som förr, och han gjorde en
våldsam ansträngning att få sitt försvagade
medvetande att behärska situationen för
att ännu en gång kunna vara sin sak
nyttig ; men så sjönk han sorgsen tillbaka:
»Jag vet inte . . . general Stuart får göra
vad han anser bäst.»

Slaget slöts med att Hooker drevs
tillbaka över floden, totalt demoraliserad;
den fullständiga katastrofen undgick han
tack vare Jacksons fall. Denna seger
lie-tecknade kulminationspunkten för Södern.
Triumfen över den sagolika bedriften var
stor. men den grumlades av tanken på den
hjälte, segerns främste upphovsman, som
nu vid Guinevs Station låg kämpande med
döden. »General Jackson har förlorat sin
vänstra arm, men hären har i honom
förlorat sin högra», sade Lee, och detsamma
tänkte alla. Ett par dagar tycktes allt arta
sig väl. men en lunginflammation
tillstötte, enligt vad man ansåg på grund av ska-

21 i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free