- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
223

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Dialog i drömmen. Av Karl Asplund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dialog i drömmen

Jag har sökt dig så länge. Jag håller ju av dig.
Men var mig blott nära och tala och le.
Ty det som i livets minuter jag gav dig,
du käraste, har jag ej mera att ge.

Han:

Ack, händerna treva ju tätt mot varandra,
men min ifrån din som av trolldom är skild,
fast så darrande saligt nära den andra . . .

— Och vilken är verklig och vilken är bild?

Det är mellan livet och döden ett fönster,
en ruta, som synes oss bräcklig och svag,
där en dikts diamantnål kan rita ett mönster,
men som inte kan spräckas av händernas slag.

Då steg hennes röst genom skyarna:

Ve mig!

Du ger mig blott ord! Ge mig hjälp i min nöd!
Jag har intet hjärta. Ditt måste du ge mig,

— ett hjärta, ett hjärta åt den som är död!

*



Det var som en klagan, som bara förmådde
ge röst åt en ångest, som kvävde ett bröst.
Och blott som ett eko till klagerskan nådde
den andra skuggans förpinade röst:

Han:

Förlåt mig! Förlåt mig! Jag hör att du gråter.
Men minns att mitt hjärta med ditt måste dö.
Jag ville, men kan inte ge dig det åter.
Det skulle blott kyla som nattvind och snö.

Du minns ju när hjärtana klingande slogo
för tätt mot varann och för brinnande hett
och vi kände hur starka betvingare drogo
dem samman och smälte ihop dem till ett.

Den gången du reste och jag blev allena,
då var det ett hjärta, som fläktes itu
och brändes och lyftes i eviga rena
och ändlösa rymder och lockar oss nu.

Hon:

Men det som har glödgat och svetsat oss samman
är Elden, som brinner, sen vår blivit släckt.
Och är jag blott kol i den svepande flamman,
så glöda vi samman i eldstormens fläkt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free