Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Dialog i drömmen. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ka ri As p hind
Om nätterna är jag så ofta dig nära
— mer ofta kanhända än drömmaren vet.
Ditt ljus vill jag vara, din sorg vill jag bära.
Ty jag är av kärlek och evighet.
Han:
Jag vet ju . . . Jag vet . . . Men det är som om toge
en ökande storm dina flämtande ord.
Det tynger i bröstet. Det är som om droge
en makt mot en levande, väntande jord.
Jag är ju så självisk. Jag ville få äga
ett hjärta igen, som är ångande varmt
och jordiskt och djuriskt i handen att väga.
— Ett hjärta av aska är vindblåst och kallt . . .
A, käraste kära, jag ser dig ej längre
så tydligt och nära. — Håll fast mig! Håll kvar!
Din röst blir så tunn och min synkrets blir trängre,
och svag blir din blick, som var stjärnljus och klar.
Hon:
Nej, sjunk ej ifrån mig, ty vindarna öka
och driva och bära mig bort från min vän.
Snart måste i strandlösa mörkret jag söka
och vänta att möta din längtan igen.
Ty jag är Kärlek och brinnande plåga
och brinnande längtan av evighet,
och jag finnes för dig som en farande låga,
som inte av tid och förgängelse vet.
Han:
Och fick du av okända makter en gåva
att alltid få leva i skuggornas värld,
så vill jag för evigt som nu få sova
och följa på avstånd i drömmen din färd.
De sista orden kommo så dova,
— halvt främmande, halvt ur mitt eget bröst:
»Så vill jag för evigt som nu få sova ...»
— Jag vaknade upp vid min egen röst.
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
