Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från den franska bokmarknaden. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från den franska bokmarknaden
sakna de erfarenheter och upplevelser, utan
vilka dock ingen konst skapas; vid
fransmannens ankomst till ön har nyligen en bok
på 16 900 sidor publicerats över ämnet
»Varför jag icke kan skriva...» I sin nöd har
man emellertid inrättat ett Psycharium, dit
de landdrivna föras för observation, och vars
korrespondenter världen runt ha till uppgift
att inrapportera händelser och
psykologiska drag, användbara som litterärt stoff —
detta sista förmodligen en anspelning på
André Gides bekanta mani att samla
faits-divers. Då den ena av de två landdrivna är
kvinna och följaktligen visat tecken till
fruktan för öns besynnerliga vanor, viskar en
uppvaktande articol förtjust: »Underbart!
Fruktan — det har jag inte sett på trettio
år.» Och en annan articol mumlar som om
ban varit på teater: »Mycket talangfullt...»
Gatorna på Maiana ha idel litterära namn
— Flaubert Street, Proust Avenue etc. —
och i de stadsdelar, där articolerna bo, är
allt buller strängt förbjudet. Articolerna
nöja sig icke med att skriva romaner, de
publicera också sina dagböcker. Bokens
hjälte uppmanas också att publicera »non
seule-ment votre Journal de Bord mais aussi le
Journal de ce Journal de Bord», och hans
kvinnliga kamrat kan lämpligen författa »le
Journal du Journal du Journal de Bord»,
vilket allt parodierar Gides bekanta
arrangemang i romanen Les Fauxmonnayeurs.
Bokens hjälte påverkas också av sin
omgivning och börjar författa en dagbok, som är
en dråplig parodi på Gides bekanta
confes-sioner. —
Om Maurois alltså har klart för sig, att
luften i de nya franska författarkretsarna
stundom blivit för syrefattig, och att
diktarna ofta nog för idel självbespegling
glömma att själva leva, så står han dock
uppenbarligen de angripna alltför nära för att med
sin bok åsyfta annat än förströelse för
stunden. I den stora volym Gidestudier, som
mästarens lärjungar och vänner nyligen
publicerat, bidrar också Maurois med en skiss,
som visar hur högt han beundrar den
författare han så ogenerat skämtat med. Det är
typiskt franskt och ovanligt tilltalande. Hade
Maurois stått mera obunden, är det troligt,
att hans satir fått allvarligare tonfall. Vill
man finna den verkliga oppositionen mot
de unga författarnas ofta nog rätt parodiska
sj älvupptagenhet, bör man gå till Henri
Massis, som med eftertryck inskärpt, att
självbiografier skrivas av de författare som
icke äro — författare, och som icke mäkta
gå ut över sina egna gränser i intresse för
ett verkligt objekt. Denna synpunkt har av
Massis fått en tungt vägande filosofisk
motivering. Under ett samtal yttrade han således
följande, som återges efter stenografiska
anteckningar :
»Ce que je reproche à ceux d’entre ces
ércrivains qui, par exemple, sont ou veulent
ètre des romanciers, c’est d’avoir perdu tout
contact avec la vie, avec l’humanité réelle,
c’est de n’étre occupés qu’å interroger et
morceler leur propre conscience. Toute cette
littérature est une littérature de l’hommc seid.
Or, l’homme seul, cela n’existe pas.»
Omdömet gäller närmast Gide och är icke
omotiverat. Man kan dock erinra om att Gide
i sina sista böcker visar en gestaltskapande
fantasi och ett objektivt verklighetsintresse,
som i viss mån förskjuter bilden av denne
geniale »ensling».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
