Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från den franska bokmarknaden. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr ån den franska bokmarknaden
ut allt vad sporten kan ge av vederkvickelse
tör en pinad själ. Han har dyrkat naturen
och sökt lycka i en intim samlevnad med
djuren, han har motståndslöst låtit sig föras
»vers l’animalité profonde et le grand Pan
auquel je suis dévoué». Han har varit
hedning och följt sina sinnens alla impulser i det
överdådigaste förakt för sed och konvention,
han är, som man sagt, »un Chateaubriand
pour Génie du Paganisme».
Men Montherlant har också varit katolik
och med all den intensitet han är mäktig
upplevat trosvåndans skärseld. I själva verket har
han aldrig funnit ro och harmoni; hetsad av
sin obetvingliga längtan efter något nytt och
bättre, har han prövat de mest motsatta
ståndpunkter och kastat sig från den ena
ytterligheten till den andra. Gides devis »les
extrèmes me touchent» kan han göra till
sin. I Aux fontaines du désir, som från
första sidan till den sista är ett enda skri av
förtvivlan och själanöd, känner man sig stå
inför en katastrof. Det är en till botten
uppriven människa som här i avbrutna satser
talar sin febriga monolog; snobberiet finns
väl kvar, och förlöpningarna äro många, men
man tvivlar icke ett ögonblick på allvaret:
»Ön croit peut-ëtre que je fais des phrases.
Et tout ceci a été crié...» André Gides
flammande krav på ferveur, livintensitet,
andlig högspänning, har av Montherlant
upptagits och prövats på blodigt allvar. Och
här är han avgjort tidstypisk. Det finns hos
Montherlant ingenting sorn är blackt eller
färglöst, den dådlösa idyllen är för honom ett
otänkbart stadium: »Pour moi, tout ce qui
n’est pas plaisir est douleur», är en tes som
oroande ofta återkommer i hans sista bok.
Och han formulerar en »resolution», som
rymmer det mest beundransvärda i hans
program: »Ne jamais renoncer à moi-mëme.
Aller jusqu’au bout de moi-mëme. (A quoi
me servirait-il, sur mon lit de mort, de
m’étre falsifié?) Ne jamais faire peur à
moi-mëme.» Det är icke svårt att bakom dessa
ord avlyssna André Gides tonfall.
Liksom Barrès — hans ständiga och högst
respektlösa utfall mot denne ha renderat
honom en duellutmaning från sonen Philippe
Barrès — har Montherlant kommit till
insikt om att människan till slut måste kämpa
för illusioner, som hon själv genomskådar.
Det gäller då endast att finna den rikaste
livsformen. Ledd av sina erfarenheter
beslutar Montherlant — och även här är Gides
Henry de Montherlant.
inflytande märkbart — att förena de
skenbart oförenliga motsatserna: »Etre à la fois,
ou plutöt faire alterner en soi, la Béte et
1’Ange». Montherlant vill som poet riskera
att leva i splittring och inkonsekvens; det är
systemet »syncrétisme et alternance». Han
uttrycker i tirader mättade av en lidelse, som
icke kommer André Gides efter, sin
obändiga livshunger: »J’ai besoin d’aimer et de
vivre toute la diversité du monde et tous ses
prétendus contraires, parce qu’ils sont la
ma-tière de ma poésie». Det är skaldens
privilegium att kunna fatta enheten. Vad är lyrik
om icke kärlek? Men kärleken väjer icke för
logiken, fruktar icke motsägelser.
I den del av Montherlants sista bok som
bär det karakteristiska namnet Les voyageurs
traquéSy och som är skaldens egna
dagboksanteckningar, får man en fruktansvärd
inblick i vilka krav detta konsekventa
alternerande ställer på den psykiska mekanismen.
Allt hopp om att en gång nå fullheten,
vissheten, harmonien är borta. Det finns icke
något mål, och det obetydliga mått av lycka,
som är oss beskärt, vinna vi i sökandet,
uppbrottet, flykten. Ständigt växla position och
miljö, undvika att slå rot — se där
Montherlants budskap. Det är icke originellt — i den
nya franska litteraturen efter Gide finner
man ofta samma tendenser — men allvaret,
glöden i framställningen är något nytt. Och
det är som sagt en generations melankoli och
förtvivlan som Montherlant tolkar. Man kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
