Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från den franska bokmarknaden. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
därför omöjligen stå likgiltig inför den
resumé som avslutar hans bok: »Avoir eu de
l’ardeur, de l’énergie, de l’audace et n’avoir
pu les mettre à la disposition de quoi que ce
soit, par manque de foi en quoi que ce soit
d’humain».
4-
Montherlant är även därutinnan en god
fransk nutidstyp, att han ägnat de religiösa
problemen ett synnerligen livligt intresse. I
själva verket finner man överallt i den
yngsta franska litteraturen religionen ocn
speciellt den katolska kyrkan under debatt: i
Jacques Rivière ha dessa samvetsstrider
förkroppsligats på ett klarare sätt än
annorstädes.
Rivière var kritiker, om han också har en
roman på sitt samvete. Tyngre än hans
essayer väga emellertid de brev som efter hans
död samlats och utgivits i två serier. I
denna korrespondens med Paul Claudel och
ungdomsvännen romanförfattaren Alain-Fournier
får man en klarare bild av den franska
generation som vid nyss nådd medelålder gick
ut i världskriget än på något annat håll.
Rivière blev sent omsider god katolik, men
vägen dit var lång och oändligt påfrestande.
Man kan i hans brev spåra, hur han med hela
sin själ slets mellan de två intellektuella
poler, som betecknas av dels Gides, dels
Clau-dels produktion. Full av förtvivlan tillskriver
han som mycket ung Claudel för att få
klarhet i sin förvirring, och mellan de två
ut-spinner sig en korrespondens, som är mera
gripande än det mesta parterna var och en
på sitt håll producerat i litterär form.
Brevväxlingen med Alain-Fournier, den i kriget
stupade författaren till romanen Grand
Mcaulnes, är en serie ganska unika
dokument, som inte bara ger gott besked om alla
de litterära tvistefrågorna de tio åren före
världskrigets utbrott utan också verkligen
visar oss två unga människosjälars kamp för
renhet och lyftning. De äro oumbärliga för
kännedomen om den intellektuella generation
som nu har ledningen i Frankrike. Tilläggas
kan, att av Rivières hand även föreligger ett
större fragmentariskt arbete A la trace de
Dieu, som tillkommit under den tid han som
krigsfånge vistades i Tyskland. En grupp
franska krigsfångar beslöt nämligen att
anordna en serie diskussioner och föredrag,
där var och en talade om vad som låg hans
hjärta närmast — allt givetvis i syfte att
hålla moralen uppe under fångenskapens
prövningar. Jacques Rivière talade om Gud ...
För den som ofta nog bland fransmän
saknar det allvar, som är den högsta manliga
dygden, äro Rivières brev och religiösa
traktater en vederkvickande källa att ösa ur. —
Man skulle i detta sammanhang vilja
påpeka tillvaron av en bok om den märklige
abbé Brémond, som nyligen sett dagen.
Författaren är utgivaren av Les nouvelles lit—
téraires, essayisten Maurice Martin du
Gard. Vi ha i en tidigare krönika i denna
tidskrift omnämnt Brémonds vetenskapliga
produktion och hans uppmärksammade inlägg
i striden om la poésie puré. Men Brémond
är framför allt en religiös personlighet av
verklig rang. Hans mycket egendomliga
utvecklingsgång —■ med flera av de viktigaste
studieåren förlagda till England — tecknas
klart av Martin du Gard. — Modern fransk
katolicitet får icke endast dömas efter den
»nythomism» som i det allmänna medvetandet
främst representeras av män som Massis och
Maritain. Speciellt den senares betydelse bör
icke överskattas, om det också är sant, att
han rent personligt betytt mycket för de mest
skilda individer, från Léon Bloy och Charles
Péguy till Jean Cocteau. Under alla
omständigheter är att märka, att Maritain under
senare år i väsentlig mån modifierat de
utomordentligt radikala åsikter han under
början av sin bana kämpat för. Det är icke
alldeles samme man som författat
stridsskriften La philosophie bergsonienne med dess
exempellöst hårda intellektualism och ett verk
som Théonas 1921. I det första finner man
följande karakteristiska uttalande, som säger
mer än de längsta utredningar: Det kristna
livet »har alla sina rötter i intelligensen.
Emedan tron, alltså en intellektuell dygd, är
den första kristna dygden, och emedan kyrkan
framför allt är en levande lära, så vet en
stackars bonde, som tror, att Gud har skapat
himmel och jord, och som förlitar sig på det
heliga altarsakramentet, mer om sanningen,
kunskapen och substansen än herr Bergson».
I Théonas finner man dock följande
yttrande: »La Charité est meilleure que la
meil-leure des choses humaines. Elie vaut mieux,
ici bas, que l’intelligence; mais elie est seule
à valoir mieux que l’intelligence.» Maritain
har under senare år närmat sig den mera
mänskliga och liberala katolicism som på
ett så beundransvärt sätt förkroppsligats i
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
