Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Almqvists sista år. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
den att endast med det skrivna ordets och
den uppriktiga moraliska indignationens
hjälp lyckas avsätta en som kollega och
konkurrent icke önskad tidningsredaktör, men
som biprodukt förde dess ansträngningar med
sig ett litet resultat som måhända varken var
bestämt eller beräknat, och det var den
allmänt spridda föreställningen om att
Almqvist verkligen var skyldig till de otroliga
ting som ban anklagades för. Allmänheten
trodde det, Almqvists egen familj, som icke
ägde de antisociala tendenser som erfordras
för att kunna hålla sig oberoende av den
offentliga opinionen, trodde det; vänner och
meningsfränder trodde det; domstolen själv
började tro det, om ock, det får erkännas,
med mera tvekan. Den fann sent omsider
»mer än halv bevisning» föreligga att
Almqvist förövat tillgrepp, bedrägeri och
förgiftningsförsök.
Almqvist brukade berömma sig av att ha
två själar inom sig: en kamrerarsjäl, som
ban ärvt från fadern, knivskarpt logisk och
hänsynslöst förnuftsmässig, och en poetisk
själ, lämnad i arv av den tidigt bortgångna
modern. Det första var skryt: den enda själ
Almqvist ägde var en poetisk själ, och det
blev tydligt icke minst det på avslöjanden
rika året 1851. Däremot kan man säga att
denna poetiska själ hade liksom två ansikten
till sitt förfogande, en dubbelprofil som
Janus. Almqvistpsyken korporerade sig i hans
skrifter i två gestalter: den demoniske men
också fromme figur han kallade Richard
Furumo, och den beskedlige och världslige
gamle herre som döptes till Hugo
Löwen-stjerna. Var dådet begått, så var det begått
av Richard Furumo, som älskade slingrande
stigar, farliga åsikter, ett tvetydigt rykte och
tankarna på döden, och måhända till och med
med arseniken i havresoppan hade haft den
skenbart lovliga avsikten att hjälpa sin gamle
vän den swedenborgske ryttmästaren till en
tillvaro av värdigare art än den som han i
huset n: r 5 vid gamla Norrbro kunde föra
mellan den unga Amanda Brandt och en låda
fingrade reverser. Det var i så fall Richard
Furunios sista manifestation i Almqvists själ
och den kollektiva, våldsamma och definitiva
utlösningen av alla de tendenser hos
diktaren som burit dennes signatur. Efter den
tiden är Richard Furumo försvunnen ur
Almqvists intresse, och kvar lever endast den
gemytlige hovmarskalken Herr Hugo. Allt
vad Almqvist skriver i Amerika äger hans
andes stämpel. Medan poeterna och
journalisterna i Sverige och Finland skrevo dikter
och artiklar om den demoniske teaterbov som
ond, dyster och ironisk krossade Atlanten
på väg mot nya äventyr, hade Almqvist
kanske redan påbörjat det voluminösa —
något mera kvalitativt adjektiv lönar det sig
inte att söka upp — författarskap som blev
hans Amerikavistelses skrivna resultat:
snällt, harmlöst, nyfiket, pladderaktigt, utan
nerv och list, uttänjt, urvattnat, förnöjsamt,
på sitt sätt sympatiskt om man så vill, men
samtidigt ett dystert vittnesbörd om en själ
som inte längre var sig själv. Det händer
att klockor gå sönder inte på det sättet att
de stanna, utan så att de slå och slå och inte
synas vilja sluta upp. På det sättet hade
Almqvist gått sönder i Amerika. Han
fungerade, utan pauser, utan variation och utan
melodi. Han skrev och skrev, en sorts
mé-moires d’outre-tombe, med den skillnaden att
för memoarer behövs det minne, och
minnet är tråden i vår andes pärlband, och
någon sådan tråd fanns det inte hos Almqvist,
hos vilken föreställningarna lågo var för sig
och skramlade. Allt var han road av, allt
undrade han över, allt ville han se i det nya
landet; endast en fråga tycks ha varit honom
fullkomligt likgiltig, nämligen den huruvida
en hans namne, som var anställd i en
Stockholmstidning 1851, händelsevis hade
kommit att blanda arsenik i en halvblind
privatdiskontörs brännvin och havresoppa
eller ej. Var Almqvist skyldig? Det är en
mycket intressant fråga, mycket lovlig att
syssla med, ganska angelägen att få på bästa
sätt belyst, men man bör inte glömma att
den person som denna fråga gäller icke är
samme man som den som på 1820-talet hade
skrivit Ormus och Ariman, Sviavigamal och
Songes och på 1830-talet fantiserat över
Drottningens juvelsmycke. Mycket hade hänt
sedan dess, och det var länge sen då.
Almqvist hade vandrat på vilsna stigar och gjort
det dystra möte som beskrives i dikten om
Gamle man:
Fattigdom och Sjukdom,
de gingo sig om by.
Mötte dem Sorg åt kvällen.
så voro de systrar try.
De tre systrarna hade icke släppt
vandraren ur sin famn likadan som har. hade varit
då han kom dit. Skola och kyrka hade gjort
sig av med och stängts för den till mogen
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
