Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Almqvists sista år. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvists sista år
ålder komne mannen, väl icke på grund av
hans bästa verk, ty hans bästa verk är
Svenska fattigdomens betydelse, men på grund av
de näst bästa: Mar jam och Det går an;
därmed kom fattigdomen. Några år senare stötte
sjukdomen till, och letade upp den för en
författare sårbaraste punkten: ögonen.
Sorgen, den tredje systern, var en äldre
bekantskap som kallades fram igen. Tillsammans
uppmjukade de denna ambitiösa och
origi-nala själ till en härd för följetongsintriger
och tafatta finansiella operationer, vilka för
att kunna utföras förde honom i lag med
personer som han i sin krafts dagar näppeligen
hade velat ta i med tång. Till slut stod då
Almqvist inför sitt livs val: oskuld och nöd
å ena sidan, arsenik och rikedom å den
andra. Hur han valde vet man inte; man vet
endast att slutresultatet, hur det än var
tillkommet, blev nöd.
Tidningen Stockholms Dagblad innehöll
den 3 och 4 januari 1853 en längre uppsats
som kallades Utdrag av ett brev, vilket sades
härröra från »en i Norra Amerika vistande
svensk, som en tid var lika så mycket
upphöjd och berömd för sitt snille, som han
sedermera blivit sorgligt ryktbar för de
missdåd han skall hava företagit». Tidningen
antog att det skulle ha »ett mer än vanligt
retande intresse att erfara något från denne
besynnerlige och i psykologiskt hänseende
märkvärdige person», och hoppas att
»mannens aktningsvärda familj» icke kunde finna
sig sårad av publicerandet, i all synnerhet
som brevet »i intet hänseende vidrörer några
familjeförhållanden». Episteln utgjorde den
flitige publicisten C. J. L. Almqvists sista
bidrag till den svenska pressen och var
ställd till hans dotter, som i sin tur inlämnat
den till domstolen, ur vars protokoll
tidningen kopierade den. Den vidrörde som sagt
icke några familjeförhållanden, icke heller
några djupare personliga förhållanden, om
icke brevskrivarens saknad, fattigdom och
relativa förnöjsamhet. Den skildrade yttre
ting, nytert, detaljerat och åskådligt. Man
såg att herr Hugo Löwenstjerna hade fört
pennan, och han gör det i alla Almqvists
brev till hemmet, ödmjuka, intresserade och
skuldmedvetna, nämligen medvetna 0111 den
skuld av Almqvist som ingen advokat kan
resonera bort, den vari han häftade till sin
familj genom att ha övergivit den. Det brott
som Almqvist misstänktes för straffades icke
i tredje och fjärde led, ty sådana funnos
icke, men i andra, naturligt nog på en tid
då det för framgång i livet fordrades icke
endast egna talanger utan också
aktningsvärda släktförhållanden. Almqvists båda barn
försvunno långsamt och spårlöst ur livet,
goda och trötta människor efter vad det tycks,
dottern ogift, sonen därtill, som var officer,
utan att ha framgång på sin bana. Och
Almqvist själv ? Hans gåta, som breven ge så
liten upplysning om, har Ruben G: son Berg
genom en lycklig forskningsbragd lyckats
åtminstone till hälften lösa, vägledd, tycks det,
av några Almqvist tillhöriga papper, som
härom året i Bremen förvärvades av
Riksföreningen för svenskhetens bevarande i
utlandet och överlämnades till d: r Berg för
granskning. Han gifte sig den 11 juni 1854,
treårsdagen av hans flykt från Stockholm,
med boardinghousevärdinnan mrs Emma
Nugent i Philadelphia, »en liten fet, gråhårig
gentil gumma med ett par klotrunda högst
muntra ögon», som hennes blivande äkta man
förut beskrivit henne i ett brev till sin svenska
hustru. Almqvist blev med sin förmåga att
komma i kontakt med människor och väcka
förtroende, sin anspråkslöshet, sin trevlighet,
sin nyttighet, vare sig det gällde att gå
ärenden i staden eller spela piano på kvällarna
i pensionatet, snart god vän med deri
fryntliga frun och antogs i ordets rymligaste
bemärkelse till helpensionär i huset 257 Market
Street i Philadelphia. Man kan inte neka att
uppgiften är av intresse, och det är nästan
med en suck av lättnad som man finner att
den för bedrägeri och giftmord anklagade
även har blivit beskylld för bigami. Skall
det vara så skall det vara. Nu vet man
åtminstone att den irrande Ulysses hade ett
rum att sitta i, en säng att sova i, ett bord
att äta vid och förmodligen ett annat att
skriva vid då han författade det outsinliga
verket Svenska rim, ur vilket Lysander,
liksom slagrutemannen kan finna en källa i en
ödemark, har letat fram några strofer som
ingen som skriver om denna del av Almqvists
liv kan motstå lusten att citera:
Jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen
helt tyst och stilla,
och aldrig göra den ringaste i världen det minsta illa.
Man vet hur historien så småningom
slutade. Almqvist, driven av fåfäng hemlängtan,
reste ännu en gång till Europa och dog i
Bremen, sedan släktingarna slagit ifrån sig
med båda händer vid tanken på att ban
skulle komma till Sverige, dog med Odysséen på
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
