Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Albert Engström. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Engström
— men det är hans arv från
barndomen, detta som ingen äger som fötts i en
riktig stad, som givit honom makten att
uppleva och återge ursprunglig natur
såsom han gjort. Det hade kanske varit
riktigare att säga ursprunglig tillvaro. Ty
Engström är ingen naturlyriker för vilken
människorna icke existera. Han har
målat och tecknat rena landskap, ofta
ypperliga. Men de äro få. I regel är hans
natur befolkad av gubbar som stulta i snön
eller gräla på bryggorna, av käringar och
ungar som hålla på med sitt styr kring
stugknutarna, och ända ute i havsbandet
ligga sälskyttarna och sikta med sina
muskedunder. Sommargästerna bryta av
som flugor i kål, eljest äro hans
människor hemma hos sig, självklara och
nödvändiga, de äro faunan i hans landskap
skulle man kunna säga, utan att därmed
vilja brista i respekt mot dessa
medlemmar av släktet homo sapiens.
Engström berättar i den kanoniska skrift
han kallar sina memoarer att han som
informator i det innersta Småland, fyra mil
från närmaste järnvägsstation, umgicks
med soldaten Sköld vid Kalmar regemente
och med en vävskedmakare. »Det var dessa
båda som lärde mig livets mening.» Han
hade nog en aning om den förut, i den
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
