Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Albert Engström. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Anders de Wahl.
varma strålar. »Tål intet ont i världen
men var glad åt allt gott» — den devisen
ha vi läst på Strix sedan tidningen
grundades jubileumsåret 1897. Den är icke en
vacker fras utan ärligt menad. Genom hela
Albert Engströms gärning går detta etiska
patos. Det är oftast väl maskerat och bäres
ej högt som en demonstrationsfana. Då
skulle man kunna misstänka humbug. Och
humbugen, oärligheten, falskheten och
fegheten i alla dess former är föremål för
hans lågande hat, ett hat som gränsar till
oresonlighet, som varje riktigt och rejält hat
skall göra. Nog finnes det i Alberts värld,
både hemma i Småland och ute i
skärgården rikligen av svordom och vidskepelse.
Han har icke något att invända emot dem
— vidskepelse, helst med en viss lukt av
nordisk hedendom, kan falla honom i
smaken. Men lögn och bedrägeri hålles efter
på det obevekligaste. Snobbar, skrytsamma
söndagsseglare som segla med fastgjorda
skot, präster och framförallt frireligiösa
predikanter samt goodtemplare, vilket
begrepp han ej identifierar med absolutister,
mäter han skäppan full så ofta han
kommer åt. Han skär dem alla över en kam,
såsom osanna och humbugsartade.
Prästerna kan han se på med en viss humor
och en god portion välvilja — de äro så
tacksamma objekt för hans »ritstift»
(uttrycket traditionellt, avser ej att
karakterisera Engströms teknik). Och bland dem
kan han hitta en och annan karlakarl som
han gillar • högt och rent, såsom den nye
pastorn som tog kniven från slagskämpen
Söderbom — också bland slagskämparna
finnes det humbugar, och de avslöjas utan
försköning även de. Men bland
kolportö-rerna kan man i hela Albert Engströms
produktion, den skrivna eller ritade, inte
finna något undantagsfall. Han låter
pingst-utgjutelsens flammor sväva över deras
svarta peruker, låga pannor, enfaldiga och
oljigt tjusiga blickar och täta skägg. Han
varierar typen, men aldrig så att den
kommer i närheten av det sympatiska.
Goodtemplare äro såtillvida trevligare som de
enligt Engström lönligen behållit sin
ofördärvade barndomstro på gudomen Bacchus.
»Den som vägrar i dryckjom den vägrar
ock i androm styckjom» är en sats som
Engström förmodligen skriver under. Till
»Dionysoståget i Norden» fylkar sig
Kolingens fader och tar plats vid sidan av
Fredmans. Men i det Engströmska följet
saknas bacchantinnorna, ingen Ulla syns i
detta manliga lag. I Albert Engströms
värld har kvinnan samma ställning som
bland hans småländska hembygds bönder.
Hon kan vara åtråvärd och vålla väldiga
slagsmål, hon är maka och mor. Men hon
synes icke, man talar icke om henne.
Memoarernas redogörelser för ungdomens
förälskelser individualisera ej föremålen,
så att författaren kan beskyllas för
indiskretion, och sluta så gott som alla med
att påstå eller antaga att de nu äro
korpu-lenta och avsevärt bidragit till
folkökningen. Memoarerna avse en tid då båda
delarna ännu ej hunnit bli omoderna.
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
