Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Viktor Rydberg i nyare belysning. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg i nyare belysning
Av Lydia Wahlström
YDBERGS personlighet är ej
så lätt gripbar som man
hittills trott. Jag vågar påstå, att
Jhans själsliv erbjuder större
psykologiska problem än de flesta svenska
diktares. Med dessa ord sammanfattar Victor
Svanberg, den mest vetenskaplige bland
nutida yngre Rydbergsforskare, resultatet av
sina studier över Den siste atenaren. Och
det kan icke förnekas, att vi utan de
nyutkomna studierna kanske ännu skulle ha
haft framför oss den schablonmässiga
Rydbergsbild av obruten harmoni, som
genomsnittssvensken tycks anse som den enda
riktigt anständiga, när det gäller en av »våra
största märkesmän i andlig odling». Man
behöver bara kasta en blick på pressens
nekrologer strax efter hans död — överallt
hittar man epitet som tyda på att
helgjutenhet och konsekvens var det enda man
såg i hans utveckling. Han är »vår störste
samtida skald, vår ädlaste tänkare, den
svenska bildningens väktare, den svenska
diktningens patriark.» Gustaf af Geijerstam
kallar honom »den svenska ungdomens
andlige fader», Snoilsky kallar honom »idéernas
främste tolk, vår vän, vår stolthet», och det
finns de som stegra detta till »sångardrotten,
den börne härskaren i andens värld». Och
alla betona, att vad som givit honom denna
enastående plats framför allt är enheten
mellan den bortgångnes liv och diktning, mellan
de höga tankarna och den nobla
personligheten. Alla tävla om att framhålla hans
filosofi såsom »den aldrig slocknande
tempellampan framför en osynlig gudoms altare,
den humanism som kännetecknar
renässansens store lärde och vetenskapsmän, en dröm
som rymmer vad släkterna suckat efter, sö-
kandet efter sanningen i den mänsklige
Kristus». Men om möjligt klingar dityramben
ännu högre när den skildrar »den milda,
kärleksfulla värme, som var hans själs
temperatur», och hans liv, »som helt och hållet var
ett stilla arbete i de makters tjänst som bära
världen framåt.» Även de yngre och mera
hoppfulla blygdes vid Viktor Rydbergs bår
över »det myckna lilla och obetydliga, med
vilket deras ungdom gett sig tid», och klaga
över »nutidens ångestfulla slaveri under den
Mammon, som förkväver ända till känslan
för de ideella makterna». Det enda
missljudet var egentligen Rudins likpredikan, som
även på samtiden gjorde intryck av ett slags
försvar i oträngt mål för den kätterske
författaren, som en gång varit så gott som
bannlyst av den kyrka, som nu sände sina
främste målsmän till hans bår. Men detta
missljud kvävdes inför det enstämmiga ekot
av alla de Bragelöften som på vers och prosa
av ungdomen avgåvos till Rydbergs minne.
När Helena Nyblom klagade över den
tomma plats, som han lämnat efter sig, svarar
en annan diktare:
Ej din plais är hopplöst tom,
unga hjärtan än slå ut i blom,
gosselynnets arv du överlåter.
Och en annan ung man (Albert Ehrensvärd)
lovar i namn av Sveriges ungdom att »varmt
och kraftigt kämpa för skaldens verk i sina
dagars höst». Också fick Snoilskys förstulna
suck över nutidens ynglingar, »nesligt snärde
i materiens och dådlöshetens band», genast ett
slags svar i handling från Uppsala
studenter, som till ett antal av sexhundra reste ned
till jordfästningen i Stockholm.
Men den som nu tilläventyrs kallar detta
för utslag av 90-talets speciella naivitet —
Einar Elg: Viktor Rydbergs ställning till religion, kristendom och kyrka. Lund, c. w. K. Gleerups förlag.
Torsten Fogelqvist: Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Ett radioföredrag. Stockholm.
Knut Hagberg: Viktor Rydberg. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Viktor Rydberg. Minnesskrift utgiven av Göteborgs högskolas studentkår. Göteborg, Weltergren & Kerber.
Victor Svanberg; Novantiken i Den siste atenaren. En genetisk studie. (Skrifter utgivna av Svenska
litteratursällskapet.) Uppsala.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
