- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
282

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Viktor Rydberg i nyare belysning. Av Lydia Wahlström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lydia Wahlström

eftersom närmast föregående skede alltid
måste te sig naivt för att närmast
efterföljande skall kunna få någonting att vara stolt
över — den måste ovillkorligen till sin
måttlösa häpnad finna, att jubileumsårets
Rydbergsstudier knappast giva 90-talets efter i
beundran. De började med Fogelqvists
radioföredrag i oktober, där talaren bekräftar, att
skalden »under en lång följd av år
tjänstgjorde som ett slags svenskt kultursamvete.
Han var en vägvisare och uppfostrare i
positiv mening och av stora mått. Vad en
Erasmus, en Lessing, en Carlyle betytt på sin
tid och inom sin miljö, det betydde Rydberg
för 60—70—80- och 90-talets Sverige.» —

–»Men icke endast för den tiden. Den

kultiverade form och det dogm- och
askes-fria sinnelag, som just nu utmärker svensk
religiositet, där den över huvud taget
framträder med kulturanspråk, är också till en
stor del Viktor Rydbergs förtjänst.»

Fogelqvists mening har härvidlag en
särskild vederhäftighet. Han är icke enbart
författaren och kritikern. Såsom förutvarande
folkhögskoleföreståndare och
populärföreläsare har han en på vidsträckt självsyn
grundad kunskap om den kulturella situationen
bland även de djupare lagren av vårt folk.
Och icke för intet har han vuxit upp ur
svensk prästgårdsmiljö med allt vad det kan
innebära av både moraliska krav och
humanistisk förfining.

Gå vi från Fogelqvist över till den
betydligt yngre Knut Hagberg, så säger han oss,
att Rydbergs verk »har trotsat det oroliga
vågsvallet på tidens ström. Det ter sig i dag
fastare och friskare än någon av hans
svenska samtidas. Ett par decennier efter sin död
är Viktor Rydberg lika mycket läst och mer
studerad, lika mycket beundrad och bättre
förstådd än han var i livet. — — Hans
dikt och hans tankar betyda mer för oss än
de gjorde för den generation, som såg honom
i livet.» Och i slutet av boken möta vi
samma syntes av Rydbergs livsgärning som vi
förut antecknat från 90-talet: »Han har
både formell och reell rätt till epitetet
universalgeni. Man mäter icke hans bredd endast
genom att räkna upp alla de vetenskapliga
discipliner han bemästrade. Han förstod
också att tillgodogöra sig och giva uttryck åt
ett helt tidevarvs olika andliga strömningar.»

Även på det religiösa området uppträder
samma syntes, nämligen hos Einar Elg, när
han säger, att »Rydberg har i sällsynt grad

blivit det svenska folkets moraliska samvete,
en enastående folkuppfostrare i kristen anda.»
Men som teologisk fackman har Elg också
sin teologiskt färgade värdesättning att giva,
och denna står icke det övriga efter i
beundran. »Om Ansgar lade grunden till den med
hedniska element starkt uppblandade
katolicismen, om Olaus Petri grundade den mera
bibliskt orienterade, men med den antikt
medeltida världsåskådningen ännu förbundna
gammalprotestantismen, så står Rydberg
såsom den främste banbrytaren i Sverige för
den nyprotestantiska kristendomstypen, vilken
åsyftar en ny, den nutida mänsklighetens
andliga förutsättningar och behov bättre
motsvarande syntes mellan kristendom och
kulturliv.»

Återstå så de båda rent vetenskapliga
arbeten, som utkommit till Rydbergsjubileet,
nämligen den av Göteborgs högskolas
studentkår utgivna Minnesskriften1 och Victor
Svanbergs bok Novantiken i Den siste
atenaren. Det är klart, att redan den
undersökande och speciella karaktären av dylika skrifter
förbjuder framställandet av ett generellt
omdöme om hela Rydbergs författarskap, men
bakom kritiken i de större och smärre
avhandlingarna möter man överallt den mest
utpräglade vördnad. Detta gäller icke minst
den av de olika litteraturhistorikerna, som
kan sägas ha vigt hela sitt forskningsarbete åt
Rydbergsstudiet och som haft det mest
revolutionerande nya att framlägga, nämligen
Svanberg. Men om också de nyutkomna
Rydbergsskrifterna i stort sett präglas av samma
beundran som präglade de odifferentierade
och schematiska nekrologerna av 1895, ha de
förra i avseende på helhetssynen något
alldeles nvtt att giva, nämligen utom avståndets
relief framför allt en helt ny dokumentering

1 Den digra boken om 323 sidor stort format
upptages till mer än hälvten av dels Axel
Forsströms avhandling om Rydbergs barndom och skolår
och dels av Sverker Eks om hans lyriska diktning.
Därpå komma fem specialstudier av olika yngre
litteraturhistoriker över skilda ämnen: Prometevs och
Ahasverus av Helge Lyngby, Viktor Rydberg som
Faustöversättare av Edvard Stromberg, Viktor
Rydberg och följetongsromanen av Erik
Lindström, Filosofiska fragment ur Rydbergs
efterlämnade papper utgivna av Thorsten Thorssell och
Rydbergs uppfostringsåsikter till början av 1870-talet
av Greta Hedin. Sluiligen ingår här också en
studie över Viktor Rydberg som tidningsman och
andra Rydbergsminnen av Henrik Hedlund — ett
oskattbart vittnesbörd, då vi här ha att göra med
en person, som samarbetat med honom.

282

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:25:18 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1929/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free