Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Viktor Rydberg i nyare belysning. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
kologisk belysning». Vid en jämförelse
finner man rent av att hans förra bok har ett
företräde, nämligen i just den ingående
miljöskildring som man här skulle behövt få
som bakgrund till Rydbergs teologiska
åskådning.
Knut Hagbergs bok, som säkerligen
kommer att få den största läsekretsen, är raka
motsatsen till Elgs, eftersom den alltigenom
spelar på ett utvecklingsmotiv, nämligen
Rydbergs förvandling från hellenist till
kristen, från monist till dualist, från
upplysningsman till romantiker. Det kan synas
lättköpt att göra en syntes innan det ännu
finns någon fullfärdig analys, men skulle man
vänta till dess med försök till
sammanfattningar, så skulle man med Hagbergs bok ha
gått miste om värdefulla synpunkter, som
kunna egga till diskussion. Hans huvudtes,
att Rydberg på äldre dar »övergick till de
forna fiendernas läger och bekände sig till
den kristna dualismen» är med mindre skärpt
kontrastverkan, d. v. s. i form av övergång
från »polemik till pietet», antydd redan i
Svanbergs bok om Singoalla. Kanske saken
även skulle kunna uttryckas så, att Rydberg
aldrig avsvor sin kärlek till hellenismen, om
han också slutligen med denna sökte förena
den kärlek till kristen mystik, som alltid
funnits i hans undermedvetna och en gång, i
Singoalla, fått bryta fram i dikt på ett
mycket tidigt stadium. Om man någonsin kan
tala om en »upplysningens romantik», vore
det väl hos Rydberg. Alltså ingen skarpare
frontförändring, snarare en utveckling, men
en mycket komplicerad sådan, från äldre
förutsättningar. Sitt starka sociala patos blev
Rydberg på äldre dar ännu mer hängiven,
vilket han också sjunger ut inte bara i
Grottesången, utan också på ett lika
omisskännligt sätt i Lukanus marterad, som läst i sin
helhet blir en självbekännelse av en f.
d. »proletärskald», som i en stund av
mörksyn ångrar, att hans sång varit för
»borgerlig» och att han haft det för bra, medan
»millioner lida». Hagberg tycks på denna
punkt ha missuppfattat dikten.
At vilket håll Hagbergs sympatier luta, åt
den tidigare eller den senare Rydberg, är
mycket påtagligt. Träffande kallar han
femtiotalets Rydberg »en mager och
melankolisk, begåvad och lite vilsekommen rabulist»,
som sökte se med ett öga. »På äldre dar
använde han båda, men han blev på det
sättet varken rätt konservativ eller rätt radi-
kal, utan en fördomsfri humanist och en
originell människa.» När han sedan ändå
kallar 90-talets Rydberg konservativ, tillägger
han försiktigt, att detta icke är identiskt med
att vara högerman. Nekas kan dock inte,
att han tar tillbaka något av denna
opartiskhet, då han förklarar, att Vapensmedens
mäster Lars »med hans fanatism, hårdhet,
pietetslöshet, simpla rätlinighet och
trånghet» egentligen är en representant för den
moderna svenska radikalismen. Men även
mot opartiskheten i förf: s religiösa
ståndpunkt skulle man kunna göra invändningar.
Över huvud taget har Hagberg en
benägenhet att försvara 60-talets ortodoxa
teologer, som nog sammanhänger med hans mera
katolskt än protestantiskt färgade vördnad
för det mystiska något han kallar för
»kyrkoläran-». Nyckeln till denna term ligger
kanske i hans påstående om den kände
nyprote-stantiske stockholmsprästen Nils Ignell,
Fehrs och Fries’ föregångare, att han »så
småningom rensat bort all egentlig
kristendom ur sin världsåskådning». Det är
sålunda antagligen dogmerna om
tillfyllestgörelsen och den kroppsliga uppståndelsen som
författaren anser vara ett conditio sine qua
non. Det torde i så fall ge något att tänka
på, att när de s. k. ortodoxa teologerna
inom 1893 års kyrkomöte värnade om
kon-kordieboken i dess helhet som svenska
kyrkans bekännelseskrift, de gjorde det med
den motiveringen, att en så mångtydig
samling formler aldrig skulle kunna bli en fara
för samvetsfriheten, vilket däremot en mera
koncis bekännelseskrift skulle kunnat bli. Ett
sådant uttalande visar bäst hur föga
protestantismen vet av någon fixerad kyrkolära.
Man läser emellertid Hagbergs bok med
stort nöje: den är väl genomtänkt och
utarbetad och ligger, trots fallenheten för
konstruktioner, avgjort på ett högre plan än
det partipolitiska. Han har för övrigt
både skarpblick, humor och en pietet för sitt
föremål, som adlar den koncentrerade stilen
till verklig skönhet.
Hagberg säger om den unge Rydberg, att
han »började som en doktrinär med alla
åsikter färdiga och ett bittert drag kring
munnen». Man känner igen honom på ett
porträtt, där ban sitter på Handelstidningens
redaktion vid ett gammalt fällbord, alltför
litet för hans folioark. Denne Rydberg är
det åt vilken Victor Svanberg ägnat år av
forskarmödor, som tidigare skänkt oss de
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
