Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Viktor Rydberg i nyare belysning. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
träder. Gossekärleken, som för en normal
nutidsmänniska är ett svårt hinder att
övervinna vid en inlevelse i antikt liv, har han
haft stora möjligheter att förstå.» Det bör
emellertid genast tilläggas, att de belägg
Svanberg här anför ur Rydbergs delvis
otryckta brev, som ge oss nyckeln till
Sorgbarns gestalt i Singoalla, ha över sig
någonting så på samma gång barnsligt och
förandligat, att man efter detta avslöjande endast
så mycket bättre fattar de underbara
raderna i den underbaraste av dikter:
att det drag utav vemod, som skapelsen bär,
är av trånad att skåda en ädlare ätt ...
I själva verket har allt som på senare
tider kommit fram om Rydbergs barndom och
ungdom endast alltmera lärt oss hur väl han
av erfarenhet kände »stridens och smärtans
rnystér». I Forsströms detaljerade artikel få
vi närmare lära känna det svarta mörker av
elände och fattigdom, som efter moderns död
omgav hans barndom, och fastän hans
gymnasietid i Växjö inte ännu är lika väl
ge-nompejlad, vet man därom tillräckligt för
att dessutom kunna tala om en ganska
fördärvad miljö. Därifrån kom han — utan
studentexamen — till det något blandade
livet bland »rabulistiska» tidningsmän i
Jönköping, säkerligen mer förtjänta av
öknamnet »murvlar» än de flesta som under
denna tid kallades så i högfärdigt borgerliga
kretsar.
Efter ett par parenteser gör Rydberg
slutligen 1855 sitt inträde i Handelstidningen och
kommer därigenom i beröring med ett
litterärt och religiöst hem, det Hedlundska. Men
under de första åren, medan han ännu bodde
för sig själv, tycks han ha fortsatt sitt
bo-hèmeliv, varom brev till kamraten Herman
Bjursten lämna oss otvetydiga vittnesbörd
— inte ens krogliv med tv åtföljande
kopparslagare tycks ha varit honom besparat.
Under dessa år är det som kärleken till
antiken synes ha varit nästan den enda makt
som lyfte honom från den undre världen till
en ideellare värld — antiken representerar
för honom »den naturlighet och den befrielse
ur glädjedödande askes», som han under sitt
fattiga njutningsliv kunde längta efter.
Svanberg påpekar, att redan i Singoalla,
skriven just under denna tid, »motsatsen
mellan asketism och livsbejakelse blir
världshistoriens grundprincip för Rydberg», såsom
den mycket länge fortsatte att vara. Men
mellan dessa båda pendlade ju hans eget liv vid
denna tid, och jag undrar om inte den
svårmodige germanen skulle velat ge mycket för
att ha kunnat vara en glad hellen, som
kunde synda utan ånger. Säkert lyckades han
icke: den religiösa dragningen, minnena från
modern voro honom för starka. Ömsom
hatar han begäret och ömsom kristendomen,
som ville kuva begäret. Och ur dessa
slitningar har Siste atenaren framgått — en
slutsats sont naturligt erbjuder sig ur
Svanbergs premisser. I den första delen är hatet
mot kristendomen absolut övervägande.
Denna del är författad medan han hade
tjänstledighet; den är också skriven i ett enda
andetag och åtminstone i stora partier med
verklig inspiration. Det är denna del — till
och med elvte kapitlet — som kan kallas ett
konstverk.
Icke så med den sista delen, som också
är den kortaste. Den hör påtagligen till det
som han själv säger skrevs i sängen om
morgnarna medan sättarna väntade på
manuskript och under en stigande olust vid det
hela. Men då var Rydberg heller inte längre
fullt sin egen herre i fråga om innehållet.
Hedlund hade börjat ta itu därmed, och
även beröringen med Wieselgren, sont 1057
blivit domprost i Göteborg, tycks ha gjort
någon verkan. Orsakerna till omsvängningen
äro av synnerligen blandad art. Det var ju
fullt förklarligt om Handelstidningens
redaktör på allvar började frukta, att följetongen
skulle förefalla sina läsare alltför frän mot
kristendomen, när den så uteslutande
skildrade de kristna som en hop skurkar eller
patrask. För tidningens skull borde
författaren alltså åtminstone i någon grad få lov
att modifiera sin »lovliga avsikt att såra och
döda» eller — sin ungdomliga lust att
förarga. Men det gäller inte bara praktiska
hänsyn. Hedlund, som en gång själv intagit
Rydbergs ståndpunkt som en radikal av 1848 års
franskt betonade färg, hörde till de många
som under inflytande av revolutionens
besvikelser hade nyktrat till och övergått till den
engelska, mera socialt och kristligt än
politiskt färgade liberalism, som sedan blir
50-talets egen. Icke för inte skriver hans nära
vän, den då nyss från Amerika hemvända
Fredrika Bremer, när hon lyckönskar honom
till hans redaktörskap: »England och
Amerika, icke Frankrike måste bliva våra
föredömen på frihetens och framåtgåendets väg.»
I Hedlunds hem fick Rydberg göra bekant-
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
