- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
295

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Verner von Heidenstam

över temat ur Folke Filbyter, så sker det
givetvis för att stryka under, att han inte
längre fullt kan godta livssynen i dikten;
men ändå återljuder, låt vara med helt
annan klangfärg, ett eko av denna
åskådning i solgudens svar till vandraren i den
långt senare tillkomna Molnvandring:

Bliv ung på nytt och en hjälte bliv,

ty nu, just nu, vore liv ett liv,

då allt vad du älskar och allt vad du ärar

förtrampas av hunnemas stormande härar!

Det är Heidenstams djupaste patos,
detta ridderliga begär att strida för en
hopplös sak på mindretalets sida, denna
aristo-kratism, som går så långt att den vägrar
att stå i tacksamhetsskuld till livet ens för
en rättmätig, välförtjänt lön.

Aristokratismen är den ena av den
hei-denstamska diktningens båda stora
källfloder, nationalismen den andra. Och även
denna får en alldeles säregen färg,
betingad av att Heidenstam inte som vi andra
utan vidare är och känner sig vara en
droppe i det svenska folkhavet, i helg och
socken, i förhoppningar och bekymmer, i
fest och arbete, framför allt i arbete. För
oss är detta så självklart, att vi varken
tala om det eller tänka på det. Men för
Heidenstam är det inte så. Det skulle —
för att ta ett typiskt utslag av primitiv,
oreflekterad nationalism — vara alldeles
otänkbart att Heidenstam glömde sig och
sin värdighet därhän, att han vrålade av
ursinne eller segeryra vid någon
landskamp på Stadion. Och de flesta av oss
skulle aldrig kunna leva någon längre tid
borta från Sverige; men Heidenstam har
många gånger visat, att han mycket väl
kan det. Han älskar visserligen Sverige,
men knappast svenskarna, åtminstone inte
sådana de nu äro: han älskar dem sådana
de varit och sådana han önskar dem bli.
Hans svenska folk är en dröm, den
okände gudens egendomsfolk av hjältar och
helgon, men inte vardagens gråa hopar
från fabriker och kontor. Och själv står

han alltid vid sidan av sina landsmän,
ensam på den höga trappan till något slott
från stormaktstiden, och talar hänförda
ord om sin drömda, heliga skara ut över
den lyssnande mängden. Han är lärare,
ledare, präst; men han är inte en av
församlingen.

Det har ofta tyckts mig, att det svenska
folket för Heidenstam främst betyder —
eller betydde — förkroppsligandet av den
verklighet, han på en gång längtar till
och känner sig frånstött av. Få skalder
ha så ända in i märgen känt den
förnimmelse av att leva i en skuggvärld
utanför den mänskliga världen och vara
hemlös och rotlös i tider och länder, som är
straffet för konstnärens och
dagdrömmarens flykt från verkligheten och som i
Pilgrimens julsång återgivits med en
genial intensitet, enastående i
världslitteraturen. Då Hans Alienus reser hem, är det
därför att han inte längre kan andas den
förtunnade luften i sina drömmars
fantastiska Hades, utan måste nå fram till
mänsklig gemenskap, måste få sluta något
annat i famnen än de blodlösa, gäckande
skuggorna och dricka sundare, mer
jordiska drycker än det sollösa vattnet i Styx.
På sin hemfärd till det svenska drevs
Heidenstam själv säkerligen av samma behov;
och säkerligen möttes han till en del av
samma besvikelse. Han kom mycket långt
borti från, i inre och yttre måtto; vår
litteratur känner knappt en så utpräglad
kosmopolit som den unge Heidenstam. Men
hans världsmedborgarskap var inte av den
art, som växer fram ur en levande känsla
av hela mänsklighetens grundväsentliga
gemenskap, det var i stället turistens
kos-mopolitism, som inte står i verklig,
levande gemenskap med någonting alls; skulle
man ge författaren till Vallfart och
vandringsår hemortsrätt någonstans, vore det
väl närmast som främreasiatisk patriot,
som en sorts importerad Mustafa Kemal,
och det är dock en ganska falsk ställning

295

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free