- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
296

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Se lander

för en svensk adelsman. Därför var det
ett livsvillkor för honom att skaffa sig
ersättning på annat håll, i ett förnyat
svenskt medborgarskap.

Alen svenskheten hos Heidenstam hade
många och svårgenomträngliga lager att
bryta sig genom, innan den nådde fram i
dagen. Han var, som redan sagt, trots
allt barn av sin tid, och under åttiotalet
hörde det ju till god ton i intellektuella
kretsar att racka ned på Sverige; de
ar-tist- och författarkamrater, som under
mer än ett årtionde huvudsakligen
förmedlade hans förbindelser med hemlandet,
sparde säkert inte heller på sepian och
kimröken i sina målningar därifrån.
Också han själv hade ju serverat fosterlandet
och landsmännen de traditionella
spydigheterna, fyllda av föraktfull
överlägsenset från Rom och Paris; och man fattar
mer än väl svårigheten för honom att nu
förklara detta samma Sverige sin kärlek
och den osäkra, nästan generade tonen, då
hans nya känslor först komma till tals.
Han hade inte heller fått något till skänks,
då det gällde förhållandet mellan honom
och fäderneslandet: han tillhörde inget
yrke och knappast en bestämd klass, ban
stod på ett alldeles särskilt sätt utom
samhället, och därför var förtrogenheten och
solidariteten med det svenska i någon viss
form inte för honom som för andra
omedelbart given på förhand. I hans
fosterlandskärlek ingick intet av det på en gång
vanemässiga och trofast trygga, som
ligger i Carl Larssons ord om »min gamla
Karin»; Sverige var för honom snarare
en älskarinna, som han nyss halvt med
våld erövrat och vars känslor han inte var
riktigt säker om. Men just därför fick
hans nationalism en passionerad glöd, som
man eljest knappt finner på våra
breddgrader, just därför skälva hans ord av en
sådan nästan smärtsam ömhet, då han
talar om Sverige, sin älskade, sin unga brud.
Det finns mycket, som endast växer lång-

samt, under årtionden, då bröllopsdagen
redan är till hälften glömd: den djupa
och tysta förståelsen, den djupa och tysta
vissheten om gemenskap intill döden. Alen
lidelsen brinner inte mer som förr. Och
Heidenstams patriotism är full av lidelse,
den befinner sig mitt i smekmånaden. Han
slutar inte att häpna över, hur skön denna
Askunge är, blott hon lagt av sin tarvliga,
färdiggjorda klänning från den moderna
tidens stora billighetsbasar; hans
förälskelse är så häftig, att den övervinner den
blyghet, som hindrar oss att tala om det
vi känna djupast, och tvingar sig till luft
i heta, sublimt oblyga ord:

Så älska vi dig, att vore du död,

vår kärlek skulle dig väcka.

En gång förr, under liknande
omständigheter, har fosterlandskänslan hos oss
talat med lika väldig stämma och lika
betvingande makt: när den vaknade ur
hundraårig sömn i Tegnérs Svea. Men
inte ens där når den samma rika
mång-stämmighet som hos Heidenstam.
Dikterna i Ett folk spela över hela skalan av
känslor, hänförelse, ångest och vrede, sval
lyckokänsla och brinnande framtidstro, de
rymma alla en stor orkesters klanger, från
den folkviseaktiga fioltonen i Sverige till
de flammande trumpetstötarna och det
mäktiga orgelbruset i Åkallan och löfte,
där den paradoxala retoriken har en prakt
som ingen annanstans i svensk dikt efter
Tegnér. Med Ett folk har Heidenstam
skapat en fosterlandskärlekens stora
symfoni, som —■ må vara att inte alla satserna
äro lika sköna —- inte har någon like på
vårt språk och knappast heller på något
annat språk i världen.

Patriotismen är ju alltid i främsta
rummet männens angelägenhet; och hos
Heidenstam är dess manliga kynne ännu mer
utpräglat än eljest. Vad han känner för
Sverige och svenskarna har ingenting
gemensamt med en mors blinda hängivenhet

296

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free