Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verner von Heidenstam
och den veke svärmaren Valdemar
framstår som egoistisk och ovärdig bredvid
lagens och mannaviljans företrädare
Magnus. De tal, Heidenstam höll under åren
kring sekelskiftet, ha i mångt och mycket
en avgjort klassisk hållning; konstnären
drar sig inte undan i romantikerns
själv-upptagna, självtillräckliga isolering, han
framträder liksom Solon eller Dexippos
på agoran som folkets lärare och ledare.
Och i Nya dikter är förvandlingen
fullbordad ; här står Heidenstam värdigt vid
sidan av den klassiska andans största
talesmän i modern tid, Goethe och Tegnér.
En dylik utveckling var givetvis
förutbestämd av Heidenstams hela läggning:
aristokratism, intellektuell klarhet och
hänförelse för idéer höra ju till de ting som
bilda kärnan i humanismens väsen. De
romantiska dragen i hans konst ha
säkerligen till stor del kommit utifrån under
inflytande av tidsandan och tidssmaken,
så framför allt den förkonstling, som
redan framhållits på tal om hans prosastil
och som man märker mycket litet av där
Heidenstam helt är sig själv, i dikterna,
Karolinerna och en del av talen. Därmed
skall inte alls vara sagt, att hans natur
inte genomströmmas av en bottenåder av
djup och äkta romantik. Han löper aldrig
fara att stelna i pseudoklassisk kyla och
glättad akademisk oklanderlighet, därtill
har han fått en alltför rik andel av den
häftiga, oberäkneliga lyrik, som bor i
svenskt lynne. Alen lyriken ikläder sig hos
honom nästan aldrig romantikernas
älsklingsformer, balladen, romansen och visan,
och inte heller tar den sig annat än i
undantagsfall uttryck i nakna poetiska
bikter. Heidenstam är redan från början
klassiker i det strama, förnäma sätt,
varpå han håller sig själv i bakgrunden.
Hans dikter äro nästan alla poetiska
skildringar, där känslan inte får komma till
tals direkt, utan ingjuts i en plastisk bild.
Antiken har ju, åtminstone sådan vi se
den alltsedan Winckelmanns dagar, en
dylik plastisk karaktär, dess konstform
framför alla är för oss skulpturen. Och
Heidenstams dikt är till hela sitt väsen
skulptural, inte musikalisk. Lika avgjort som
t. ex. Frödings läggning var auditiv, är
Heidenstams visuell; man kan mer än väl
fatta, att han ursprungligen tänkt sig en
framtid som bildande konstnär. Är det
något man stundom saknar i hans dikter,
så är det välljudet, ordmusiken, förmågan
att karakterisera genom rytm och klanger.
Delvis beror detta ju på den vårdslösa,
knittelartade versform, som han tagit i
arv från åttiotalet, närmast från
Strindberg, och som i så hög grad bidrar till
att beslöja klassiciteten i hans diktning.
Men delvis beror det säkert också på att
han så helt uppfattar sin värld med ögat.
För att låna ett uttryck ur
Barndomsvännerna, är allt för honom »bilder, som
vandra på väggar och tak i en ändlös sal».
Dessa bilder ha intet impressionistiskt
ljusflimmer kring sig och äro inte heller
impressionistiskt bundna vid ögonblickets
liv, de äro konturskarpa, storlinjiga
symboler av eviga värden och idéer. Från
annat håll har redan påpekats den ändlösa
rad av processioner, som drar genom
Heidenstams dikter, alltifrån hellenerna på
väg till Troja i Den nioåriga freden eller
den sällsamma karavanen i Djävulens
frestelse och till tåget av förklädda kämpar
i Bygdeborgen. Denna egenhet är så
genomgående, att hela hans alstring
kan framstå för minnet som ett stort
pa-nateneiskt festtåg. Dess brokighet och
figurrikedom kan stundom komma det att
likna ett karnevalståg; men denna likhet
är endast helt ytlig. Snarare stå vi inför
en antik tempelfris, som fått liv.
Figurernas romantiskt granna utstyrsel vilar bara
helt löst över den guldskimrande pariska
marmorn; och i Nya dikter har den ofta
helt glidit av dem. Tegnérs namn har här
flera gånger sammanställts med Heiden-
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
