- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
314

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Amiel och religionen. Av August Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Aiigust Brunius

mänskliga naturen kunna existera
tillsammans, kunna smälta samman i en enda
upphöjd flamma, att heligheten och
medlidandet, rättfärdigheten och
barmhärtigheten kunna bli till ett i människan och i
Gud». Och därtill ansluter sig hans
tolkning av den kristna etiken — en tolkning
som tar fasta på en glad förtröstan till
Guds ledning och en ödmjuk försjunkan
i det fördolda. »Framtiden betyder
ingenting, blott man besitter samvetsfrid, blott
man känner sig försonad och i sin
ordning. Var vad du bör vara, det övriga är
Guds sak. — Korsfäst det oregerliga
jaget, förödmjuka er fullständigt, giv allt åt
Gud, och den frid som icke är av denna
världen skall sänka sig över er.» På
aderton århundraden har det inte blivit sagt
något större ord. »Foga dig i det
oundvikliga! Bär sorg efter din ungdoms
hägringar! Lev och dö i skuggan! Gör som
syrsan din aftonbön! Slockna utan knot,
när livets herre blåser ut din omärkliga
låga!»

Hans sista år äro upptagna av en
sträng, stundom ångestfull vidräkning
med hans eget liv och dess insats. Men
den etiska resignationen återkommer även
då som ett ledmotiv, fastän mörkare
färgad : »Den lyckligaste lösningen blir
alltid att underkasta sig nödvändigheten, i
det man kallar den Guds faderliga vilja,
och modigt bära sitt kors —» I det man
kallar den — det uttrycket låter
annorlunda än de tidigare förtröstansfulla
orden; en underton av ironi gör sig nu
förnimbar. Men på det hela taget bäras
hans tankar om religionen och det
religiösa livet av en förunderlig tematisk
konsekvens genom trettio års grubbel. Han
skjuter undan de dogmatiska problemen
och håller blicken orubbligt fästad på
religionens kärna: det är kristendomens
förmåga att förklara livet och lätta lidandet,
ja höja lidandet i en ny sfär, det är dess
krav på godhet och helighet, som fängsla

hans hjärta — detta ömtåliga och oroliga
hjärta som aldrig får ro.

Det är här dagbokens intresse och
värde ligger för den europeiska publiken.
Amiel står med dessa uttalanden över
tiden och har icke blivit föråldrad.
Härtill sluta sig vissa stämningsbilder som
skulle kunna kallas religiösa eller
filosofiska prosapoem. Märkligast av dessa är
den fantasi som framkallas (1874) av
minnet av en gångstig som funnits i en
promenad i Amiels barndom. Detta
intryck har varit försvunnet i fyrtio år.
Han tillägger: »Vårt medvetande är
således likt en bok, vars blad, som livet
vänder, successivt täcka och dölja varandra,
trots att de äro till hälften
genomskinliga; men fastän boken är uppslagen vid
nuets sida, kan vinden för några
sekunder lägga fram de första sidorna för ens
blick.»

Jag behöver inte fortsätta citatet, som
mynnar ut i den sköna tanken »att sväva
ovanom sin egen historia och ana dess
mening i världsalltets konsert och i den
gudomliga planen» — varje läsare av
Amiel har fäst sig vid detta stycke. Ty
det rör vid det väsentliga. Att sväva
ovanom sin egen historia — det är vad Amiel
strävat efter genom hela dagboken. När
han lyckas, då är det i sådana överblickar.
Men han har icke själv anat värdet av
denna förmåga; han har över huvud
saknat det första villkoret för att bli en stor
författare — vetskapen om vad som
djupast intresserar honom själv; endast så
kan man intressera andra. I den
självrannsakan han håller mot slutet av sitt liv,
går det plötsligt upp ett ljus för honom:
han har aldrig suveränt behärskat det
område som var hans. »Man måste
brutalisera ämnet och inte vara ängslig för att
göra det orätt. Man måste förvandla det
till en del av sin egen substans. Detta
slags tillitsfulla hänsynslöshet fattas mig.»
Han harmas vid tanken på att han aldrig

314

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free