Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Brunius. 1879—1926. Av C. J. Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aiigust Brunius
var den teoretiske skolchefen, som de unga
sågo upp till med tacksamhet och
beundran. Mer än någon annan har han hjälpt
dem att komma igenom och få den
betydelse de nu äga som äldre. Han väckte
förståelse för deras konst då den ännu
var en galenskap för allmänhet och
konstkännare, fick folk att tänka ett par eller
tre tankar, innan de fördömde, och kom
personer med inflytande att intressera sig
för ynglingarna, ge dem uppmuntran och
uppgifter. Han var genombrottets
verksammaste agitatoriska kraft i press och
litteratur och fick också se det genomfört,
innan han gick hädan. Banbrytande och
grundläggande på detta område blev
boken Färg och form, som torde markera
ett tidsskede i den svenska
konstlitteraturen.
Han var välvilligt inställd till
programmen men icke bunden av dem. I
verkligheten höll han naturligtvis på den
individuella originaliteten framför allt
annat, fast det kanske hos honom som hos
andra bedömare av konst och litteratur
någon gång kunde bli lite för mycket tal
om riktning och skola. Han var en
lidelsefull skönhetsdyrkare, som greps i sitt
innersta av alla ingivelsens äkta verk från
alla tider och land. Han hade det snabba
upptäckarögat, som dock icke förhastade
sig utan tog grundligt reda på ämnet, men
han ägde förmågan: att vara snabb också
i grundligheten. Man minns hans essay
över Mantegna, där konstnären
framställes i ny och frisk dager. Det var bland de
sista men också duktigaste han frambragte
på det konstkritiska området. Ett liknande
försök att friska upp konstbetraktelsens
och publikens traditionella syn på en
mästare av större mått än Mantegna gällde
Rafael. Men lika litet som arbetet om
Mantegna hann detta fullföljas.
Så nog hade han om någon öppet öga
och sinne för det individuellt värdefulla
i människoandens yttringar på det konst-
närliga området. Hans typiskt svenska
vidsynthet och allsidighet var mer
utpräglad än till och med hos de flesta
svenskar.
Om han det oaktat också betonade
riktningen, programmet, moderniteten hos de
unga, så skedde detta för att även det nya
skulle komma till sin rätt gent emot ett
motstånd, som inte resonerade, och få göra
den insats det kunde, vare sig denna blev
mer eller mindre bestående. Skeptisk var
han givetvis inte i detta fall som han var
i så många andra, en förkämpe som
började tvivla på sin sak skulle förlamas i
samma ögonblick. »Tiden har bytt om
skinn, och det gamla kommer aldrig
tillbaka annat än i mycket ändrad form»,
skrev han 1922 på tal om svensk konst.
Det är en sanning som numera ingen
tänker på att bestrida, och att så förhåller
sig, därför har man icke minst att tacka
August Brunius.
Han stod fritt även gent emot de unga.
Att de enligt hans mening saknade
»barnatron, den rödglödande fanatismen,
pro-selytmakeriet» var för honom bara en
förtjänst. Han hade öppet öga för »en viss
allmänt grasserande skelögdhet» hos sina
vänner Matisselärj ungarna, och han prisar
Sandels för att han »stod fjärran från alla
-ismer» och »kallade sig själv reaktionär».
Någon kotterimänniska kunde han aldrig
bli, därtill hade han en allt för vid blick
över gammalt och nytt, en allt för
levande mottaglighet för alla
skönhetsuppenbarelser.
Hans kritik var positivt befruktande,
även när den var skarp. Den personligen
så älskvärde och humane mannen drog sig
aldrig för att säga ifrån, när det
behövdes. Han var ovanligt rättfram i sin
kritik, men aldrig hänsynslös, något gissel
förde han inte. Det oaktat var han inte
bara älskad av de unga utan också
fruktad av både unga och äldre på grund av
sin auktoritet och de omutliga kraven på
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
