Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Eric von Rosen. Vid 50-årsdagen. Av Rob. E. Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rob. E. Fries
i vintermorgonens dunkel. Men han gav
ej tappt, och han nådde fram.
Någon tid därefter for jag att hälsa på
honom på hans vackra Rockelstad.
Vinterkvällen var mörk men underbart vacker,
då släden gled fram över Båvens is. Då
kom greve Erie ridande, sprängande oss
till mötes, och med brinnande fackla
eskorterade han oss fram till slottet, där ett
flammande bål hälsade oss.
Så minns jag honom från hans ungdoms
•år, och så står han alltjämt för mig
under de år som sedan dess förrunnit. En
viljestark man, som med ungdomligt mod
gick fram den väg han valt mot det
utstakade målet, men också en romantisk,
fantasirik människa, som i fulla drag njöt
av det stämningsfulla i livet och naturen
och som själv skapade stämning i allt.
Erie von Rosen var ännu blott en ung
student vid det nyss nämnda mötet i det
Nordenskiöldska hemmet, vilket i sin mån
skulle länka honom in på den
verksamhet, som med tiden kom att fästa
beteckningen »forskningsresande» som attribut
till hans namn. Någon så särskilt tyngande
barlast av vetande rörande de
sydamerikanska indianerna bar han nog inte på,
då han sommaren 1901 började sin första
stora resa. Men goda féer hade skänkt
honom många förutsättningar att lyckas, och
han litade framför allt på sig själv. Han
kunde det, ty han hade under Hjalmar
Stolpe inhämtat metoderna för
etnografisk och arkeologisk forskning, och från
ungdomens resor i Lappland och bland
lapparna hade han samlat erfarenheter
från umgänget med en primitiv ras ocb
praktiskt lärt sig studiet av ett naturfolks
livsvillkor.
I början av oktober bröt expeditionen
upp från den lilla nordargentinska staden
Salta, upp för Quebrada del Toro till
Cordillerernas öde högslätter och
isolerade dalgångar. De fattiga, halvt kristnade
puna-indianerna erbjödo ej mycket av
intresse för etnografen, men talrika
månghundraåriga boplatser och gravar gömde
på minnen från en förgången värld och
skänkte Nordenskiöld och Rosen arbete
och resultat. Sedan gick färden österut
från den bolivianska staden Tarija genom
bördiga dalgångar, där chiriguanerna hade
rest sina nätta hyddor och höllo sina
odlingar, ned mot EI Gran Chaco,
vildmarken, där indianstammarna levde sitt
ursprungliga, nomadiserande liv. Det blev
chorotes-indianerna som Rosen fick
tillfälle att här särskilt studera. I mitten av
maj 1902 voro expeditionens deltagare
åter i Salta.
I ett par små eleganta broschyrer (The
Chorotes Indians in the Bolivian Chaco
och Archaeological Researches ön the
frontier of Argentina and Bolivia) gav
Rosen en förelöpande redogörelse för
resultaten av arbetena under
Amerika-färden. Den egentliga bearbetningen kom
emellertid först långt senare, efter den
afrikanska resan. Hans etnografiska och
arkeologiska skolning hade då blivit mera
omfattande, och hans vetenskapliga vyer
hade vidgats. Därför blevo också de båda
imponerande och präktigt utstyrda
verken En förgången värld och Bland
indianer förtjänstfulla arbeten, som gjort den
svenska etnografien heder.
Den andra stora forskningsfärden, som
Rosen företog ■—- och denna gång ledde
—■ gick genom den afrikanska
kontinenten. Även i den blev det mig förunnat
att deltaga. Det var den 13 juli 1911 som
vi, i -Kapstaden, först beträdde den
afrikanska jorden, och den 13 mars följande
år sågo vi från ångbåten utanför
Alexandria den afrikanska kusten sjunka ned vid
horisonten. Rosens lockande men på den
tiden ej så lätt realiserade plan att i
längdsnitt korsa den väldiga kontinentens inre
hade därmed genom hans energi blivit
slutförd.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
