Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Eric von Rosen. Vid 50-årsdagen. Av Rob. E. Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erie von Rosen
Erie von Rosen under Afrik a e x p e di ti o n e n. Jakt i Uganda.
Det har mången gång efteråt hänt
mig, att då i något sällskap den resan
kommit på tal, så har någon välmenande
åhörare utbrustit: »Den färden måtte väl
ha varit intressant? Den blir väl ett minne
för livet?» Jag har då alltid försäkrat, att
jag starkt misstänkte, att jag inte skulle
komma att glömma den. Då jag här nu
sitter och skriver dessa rader om
reskamraten från de arbetsfyllda, ofta
mödosamma men härliga dagarna under Afrikas
brännande sol, då upplöser sig detta minne
för livet i otaliga bilder, och i alla dessa
står Erie von Rosens person som
centralfiguren, såsom den sällsynte kamraten och
den skicklige ledaren.
Jag minns en dag vid Bangweolo-sjöns
sydända. Från en molnfri himmel göt
solen sin hetta ned över torrskogarna på
Kapata-halvön, vilken skjuter in i de
stora Bangweolo-träsken. Bort emot
horisonten, så långt ögat ser, sträcka sig de ofant-
liga sumpmarkerna. Papyrus-stråna vaja
sina luftiga plymer för vinden, och på de
öppna vattenytorna höja näckrosorna de
röda och blåa blommorna över
vattenspegeln. Naturen ligger jungfrulig och till
synes människotom, då vi stå där vid
randen av träskvegetationen, som synes
omöjlig att genomtränga. Då börjar det att
röra sig långt ute bland de höga
papyrusstråna; svarta kroppar skymta, och
runda låga gräskullar börja vi urskilja i den
täta växtligheten. Det är battwa-folket
vilket lever där ute i sumpmarken, det
underliga, skygga träskfolket, som vi här
mött och vars låga gräshyddor vi nu se
för första gången. Jag minns även hur
Rosen — ensam, för att ej skrämma battwa
—-vadade ut mot de små hyddorna för att nå
kontakt med deras invånare, hur han med
fin diplomati och stort tålamod och många
glaspärlor lockade till sig en mera djärv
battwa-yngling och hur han genom denne
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
