Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny teaterlitteratur. Av Gösta M. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta M. Bergvian
skarna ha sinsemellan uppdelat det
påfrestande arbetet så att Gregor i en »metodisk» del
behandlar de teatraliska principernas
utveckling, medan Fülöp-Miller i en »historisk»
del underhållande redogör för teaterns
kulturhistoriska och sociala relationer under olika
epoker. På detta sätt komplettera de varandra
och ge tillsammans en tämligen allsidig bild
av den ryska teaterns utvecklingshistoria från
1600- och 1700-talets slaveri under
Västerlandets teatermoder fram till 1900-talets
konstnärliga frigörelse och skapande av en
nationell, rysk teaterkonst bottnande i den
ryska folksjälen.
Naturligtvis och alldeles som sig bör har
arbetets tyngdpunkt förlagts till de sista
årtiondenas utveckling, som tack vare gästspel
såväl på denna som på den andra sidan av
Atlanten betytt en internationalisering av den
ryska teaterkonsten och som ifråga om
teatralisk livaktighet bland såväl ledare som
massa utgör en enda stigande kurva. Det
måste vara nog att här blott nämna några av
de ledande namnen för att man skall förstå,
vilket rikt material de båda österrikiska
författarna haft att röra sig med och ordna
upp: Stanislavski, Bakst, Tairoff,
Vachtan-goff, Mayerhold, Jevreinoff etc. Man måste
i sammanhang härmed ge en eloge för den
vidsynthet, varmed alla skiftande former
betraktas och varmed de sättas in i den sociala
miljön och den teaterhistoriska utvecklingen.
Just då det gäller de senaste årens alla
chockerande stilar, som för en västerlänning,
aldrig så modernt betonad, ofta äro svåra att
förstå, bliva de historiska perspektiven
särskilt värdefulla. Även om man långtifrån
alltid vill gå med på Gregors mer eller mindre
djärva jämförelser mellan moderna former
och gångna tiders teaterstilar, kan det
vidsynta perspektivet dock alltid verka
tankeväckande på läsaren, vilket är en god sak, då
det gäller »modern teater».
Också den moderna allmäneuropeiska och
amerikanska teatern har blivit föremål för en
historisk, klarläggande framställning, som är
välkommen av samma skäl som ovan angetts
beträffande den ryska teatern. Det är den
kände tyske teaterkritikern Julius Bab som
vågat sig på denna krävande uppgift, och
han har i en volym på endast några hundra
sidor med ett rikt illustrationsmaterial
försökt pressa in hela utvecklingen ända från
Meiningarnas dagar fram till det allra
nyaste, i Tyskland representerat av Piscator.
Vid genomläsningen av denna upplysande och
faktarika bok, Das Theater der Gegenwart,
blir man på det klara med vilket skiftande
material som teaterhistorikern mer än någon
av sina vetenskapliga kolleger har att arbeta
med, om han vill ge en någorlunda allsidig
belysning åt sitt ämne. Den moderna regien,
den moderna dekorationskonsten, det nya
dramat ha redan tidigare blivit föremål för
åtskilliga specialvolymer, men härifrån till det
syntetiska arbete om modern teater, som Bab
presterat, är steget stort.
Babs inställning till ämnet är lika mycket
social som estetisk. Då han i bokens
inledningskapitel uppställer tesen: Im Anfang
war das Publikum, är detta därför dikterat
av en bestämd opposition mot det tomma
estetiserandet, som glömmer bort publiken
och som låter teaterkonsten existera för dess
egen skull. Teaterlokalen och
teaterorganisationen äro för Bab de reella enheter, som
alltid måste ihågkommas, som innesluta
publiken och som göra teatern till en andlig
samhällsfaktor. Kanske är detta sociala
betraktelsesätt specifikt tyskt, om man tänker
t. ex. på den oerhörda betydelse som
folkteatersorganisationen just i Tyskland vunnit,
men icke desto mindre har nog Bab härmed
angett den inställning till teaterproblemet
som vår demokratiska tid fordrar. Som ingen
annan konst har ju teatern förmågan att
suggestivt vända sig till och tala till massan.
Ett tacksammare fält för de
populariserings-strävanden, som under de sista decennierna
allt tydligare framträtt, kan därför knappast
tänkas, även om man måste ha ögonen öppna
för den fara, som teaterns massuggestion kan
innebära och som tydligt uppenbarats i
Rysslands bolsjeviserade agitationsteater.
Mot Babs arbete kan givetvis riktas flera
invändningar. Om man tager hänsyn till
ämnets oerhörda omfattning, är det ju i viss
mån förlåtligt, om fördelningen mellan de
olika länderna ej har blivit riktigt rättvis.
Alltför frikostig är författaren, då det gäller
den tyska teatern, som visserligen i flera
decennier haft åtskilligt av intresse att uppvisa
men som givetvis ej intagit någon oinskränkt
rangställning. I de tidigare avsnitten
behandlande Meiningarnas konst blir uppräkningen
av för en utlänning ofta obekanta
skådespelarenamn tröttande och skär dessutom sönder
den stora utvecklingslinje, som författaren
försökt genomföra. Till följd av denna
nationella frikostighet blir den utländska tea-
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
