- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
335

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny teaterlitteratur. Av Gösta M. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ny te at er li t te r a tur

tern här och var något styvmoderligt
behandlad. Speciellt gäller denna anmärkning den
moderna franska teatern, som Bab tydligen
ej har något gott öga till. På
Vieux-Colum-bier-teaterns märkliga insatser offrar han
blott ett par rader, och de nya
experimentscenerna och de med dem förknippade
namnen (Dullin, Jouvet) förbigås helt och hållet
med tystnad. Om man jämför detta
egendomliga sakförhållande med att Piscators
person fyller upp ej mindre än 7 sidor i texten,
måste man medge att framställningen kommit
att bliva något skev och missvisande ur en
objektiv synpunkt.

Om de nya experimenterade riktningarna
inom den moderna teatern säger Bab ut
åtskilliga sanningens ord, som man
ovillkorligen lyssnar till och fängslas av. Vi äro, då
det gäller detta område, ej vana vid en
sund och ärlig och ändå förstående kritik,
som undviker den trånga subjektivismen och
det estetiserande snobberiet. Att Babs skepsis
mot den franska teatern ej kan rubriceras som
blotta avogheten, är ju självklart. På tal om
Comédie Française berör han den franska
teatertraditionen, som han från sin
ståndpunkt måste finna odramatisk eller rättare
sagt oteatralisk: »Mehr Sprechkonzert als
Drama». Lika stramt på vakt står han mot
det visuella experimenterandet, som vill
undertrycka eller eliminera bort det litterära
ordet. Till Gordon Craigs reformatoriska
verksamhet ställer han sig därför tämligen
reserverad, även om han naturligtvis har blicken
öppen för Craigs stora teaterhistoriska insats.
För Tairoffs syntetiska, visuella teater visar
han sig däremot rent förbluffande oförstående.
Mot det tomma artisteriet, där färg och form
utan något litterärt underlag äro till blott
för sin egen skull, gör han på detta sätt
ivrigt front och framlägger sin ståndpunkt i
följande tänkvärda ord: »Es ist im Grunde
genommen gleich, ob ein romantischer
Maler oder ein kubistischer Tanzmeister die
Bühne regieren. Sie sind beide gleich
unzu-länglicher Ersatz für den
Schauspielregis-seur.» Också Mayerholds konstruktivistiska
teater får sin snärt av hans kritiska penna,
då han trots sin beundran för den ryske
regissörsgestalten betonar onaturligheten i en
helt och hållet mekaniserad teater, där också
filmen tages till användning: »Dass dagegen
das Theater auf seine grösste Wirkung, auf
die schauspielerische Persönlichkeit, die uns
in das Wunder der Verwandlung hineintreibt,

je wird versichten wollen, das ist im
höchs-ten Masse unwahrscheinlich.» Om sålunda
skådespelaren och hans »ord» representera
anden inom teatern, måste emellertid också
kroppen finnas till. Och kroppen, det är
scenrummet och dess yttre gestaltning, allt det
som den franska teatern mer eller mindre har
förbisett. I några få, i högsta grad tänkvärda
ord sammanfattar Bab sin ställning till detta
i den moderna teatern så aktuella problem,
förhållandet mellan skådespelare och
scenrum: Nachdem der Schauspieler nun doch
einmal nicht im abstrakten Raum auftreten
kann und in irgendeinem Masse das Auge
mit seiner Umgebung befasst werden muss,
kann ein ganz reiner künstlicher Eindruck
nur entstehen, wenn alles Zufällige und bloss
Notdürftige in der Beziehung zwischen dem
Schauspieler und dem gegebenen Raum
auf-hört und die Szene mit Dichtung und
Schau-spielerei zusammen eine einheitliche Gestalt
biidet.»

Årets teaterkritik är representerad av
Carl Laurin med den fjärde samlingen Ros
och Ris, som Ord och Bilds läsare tidigare
stiftat bekantskap med i form av
teaterkrönikor under åren 1924—1928, samt Sven
Stål med en ny skottsalva, som denna gång
går under den ovanligt förtroendeingivande
titeln Levande ögonblick. Man kan knappast
tänka sig ett par kritikerprofiler som äro
varandra mer olika än dessa båda. Om man
nu vill upptäcka någon likhet mellan dem,
skulle den bestå i deras gemensamma
förståelse för människans små svagheter och
ömma punkter, förståelse för vad publiken
tycker om att läsa. Sven Stål har funnit
nyckeln till publikens hjärta i sensationen, och
han har visat sig förstå att med de
explosiva varor, som han i en utmanande form
serverar, vinna gehör hos en större läsekrets
än den begränsade teaterinitierade klickens.
Carl Laurin har valt en helt annan metod,
som dessutom har fördelen med sig att aldrig
kunna gå i baklås: chevaleresk älskvärdhet.
Laurin konverserar och kåserar i salongston,
han är älskvärd och underhållande, han talar
i en smidig och elegant form ut det som det
stora flertalet teaterbesökare tänker och
känner, han undviker all snusförnuftighet och
do-cerande viktighet, som han vet att publiken
sväljer med långt mindre välbehag. Då
Laurin går på teatern, gör han det för att ha
roligt, på samma sätt som de flesta andra i
tea-tersalongen, och då han skriver ned sina un-

335

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free