Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny teaterlitteratur. Av Gösta M. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta M. B e r g man
derhållande kåserier, låter han gärna det
kritiska argusögat blunda. Då modernismen i
någon av dess former vågar sticka fram
huvudet, griper emellertid Laurin å den äldre
generationens vägnar till riset, och med
älskvärd malice avrisar ban de sceniska
nyheterna. Som representant för det sunda förnuftet
måste det medges att Laurin mången gång
träffar huvudet på spiken, även om för en
yngre generation skepsisen mot allt vad
sceniska reformer heter kan förefalla både
onödig och omotiverad. De tidigare samlingarna
av Ros och Ris ha tydligt visat, vilken
mission Laurins teateröversikter i många olika
hänseenden ha att fylla. Icke minst som en
uppslagsbok för den teaterintresserade, tack
vare de intressanta pjäs- och rollregister, som
återfinnas i slutet av volymen.
Sven Ståls kritik är ej präglad av någon
nämnvärd älskvärdhet. Han avbasar sina
offer det ena efter det andra, och han gör det
på ett hänsynslöst och oförskräckt sätt, som
roar i början men som man ganska snart
tröttnar på. I den nya boken, som utgör ett
facit över säsongen 1927—1928, är
visserligen tonen fördelaktigt nedstämd ett par
grader, men det hindrar ej att utfallen
fortfarande ofta förefalla framsprungna ur rena
oppositionslystnaden att säga raka motsatsen
mot alla andra. Sven Ståls kritik lider
dessutom just av det fel, som författaren med en
viss rättvisa påbördar den med konstruerad
scenfantasi behäftade moderne regissören:
brist på naturlighet. Det är ett fyrverkeri,
som smattrar och sprakar, man är ej säker
på att tändsatsen är helt igenom av det äkta
slaget. Den saklighet, som väl fordras av all
kritik, skulle man därför önska något mer
av hos Stål. Han skulle därmed säkerligen
lättare nå det resultat, som han väl i alla fall
trots sina spekulationer i sensation åsyftar:
att tagas på allvar. Det är nämligen
otvivelaktigt, att Stål har en hel del att säga oss
och att han sitter inne med för en
teaterkritiker ovanliga fackkunskaper, som möjliggöra
ej blott ett negativt påpekande av felen och
bristerna utan också om huru saken skulle
ha gjorts bättre. Man måste med eller mot
sin vilja ge honom rätt på många punkter i
hans bittra kritik mot den konstruerade
scenfantasien och de modernistiska överdrifterna,
men man skulle följa honom med betydligt
större tilltro, om hans kritiska uppträdande
vore enklare och mera förtroendeingivande.
Albert Ranft och Gösta Ekman äro i
egenskap av memoarförfattare varandra lika
olika som nyssnämnda båda kritiker. Utan
tvivel hava ett par teaterdirektörer av Ranfts
och Ekmans kaliber åtskilligt att berätta från
strävsamma år i Thalias tjänst. Ranft är för
sin del formligen späckad med gemytliga
anekdoter, som han med godmodig humor ej
kan låta bli att skriva ned och som ge oss
många roliga inblickar i landsortsteaterns
bohemeliv, som vid denna tid tydligen tedde sig
betydligt mera måleriskt än i våra dagar.
Ranft har i allt sitt berättande emellertid ej
kunnat undvika faran att berätta för mycket.
Det har sålunda kommit med åtskilligt
onödigt gods, som ej kan intressera i någon
nämnvärd grad. Man skulle önska att istället
för en del av anekdoterna få höra mera om
t. ex. August Lindberg, som Ranft i flera år
arbetat under och tillsammans med och som
ban därför givetvis har möjlighet att
framställa som ett levande porträtt. På det
stilistiska har Ranft ej offrat så mycken tid,
varigenom emellertid stundtals berättandet får
något av impressionens friskhet och
situationerna bliva levande och omedelbara.
Om för Albert Ranfts Memoarer det
godmodiga gemytet är det utmärkande draget,
gör sig Gösta Ekman särskilt gällande i den
fina ironien och den artistiska formen.
Naturligtvis uppträder Ekman med delvis andra
anspråk, då han i den eleganta volymen Den
tänkande August velat skriva ned några
minnen från sin teaterbana. Man kan ju med
skäl fråga sig, vad som kommer en person i
sin krafts bästa dagar att skriva memoarer,
men man förlåter gärna Gösta Ekman detta
lilla självsvåld för den elegans och smidighet,
med vilken han som stilkonstnär uppträder.
Tänkande August är både underhållande och
lättläst och har säkerligen vid det här laget
skaffat sig en stor och tacksam läsekrets.
Därmed har väl också Gösta Ekman nått det
mål som han syftat mot. Om man vill
anlägga en mera saklig synpunkt på arbetet,
måste det ärligt tillstås, att några djupare
intryck knappast kvarstanna, då man lägger
boken ifrån sig. Skådespelaren behärskar
säkerligen ett både stort och tacksamt material,
som med åren kommer att bliva större, och
man får därför hoppas att han någon gång
senare vill i en mera saklig och innehållsrik
form skriva ned sina upplevelser och minnen
som teaterman.
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
