Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Julia Håkansson. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Wahlgr en
Julia Håkansson som Farmor
i Äventyret. 1915.
Helgoland, Svanhild i Kärlekens komedi,
Hedda Gabler, Lona Hessel i Samhällets
pelare, Rita Almers i Lille Eyolf, Gina
Ekdahl i Vildanden, Maja Rubeck i När vi döda
vakna. I John Gabriel Borkman har hon
spelat både fru Borkman och Ella Rentheim, i
Gengångare fru Alving och i Fru Inger till
Östråt titelrollen.
Till denna repertoar sluter sig helt nära
uppgifter i den samtidiga nordiska
dramatiken, såsom Strindbergs Fordringsägare och
Brott och Brott, Björnsons En handske,
Heibergs Kung Midas, Kiellands Tre par,
Brandes Ett besök, Minna Canths Sylvi och de
tragiska hjältinnorna i Sudermanns Hemmet
och Leve livet samt roller som Emma Scarli
i Stulen lycka.
Fru Håkanssons andra stora rollfack
återfinna vi i de franska och engelska
salongspjäserna och komedierna, Dumas, Sardou,
Wilde och Pinero, för vilkas hjältinnor hon
hade sällsynta och pregnanta förutsättningar
i sin skönhet och charme, den lätta
fladdrande diktionen, den distingerade
spirituali-tén, elegansen och den litet
primadonne-aktiga airen.
Överhuvud taget har fru Håkansson haft
svårt att dölja överklassdraget, mondäniteten
i sitt väsen, och detta tillsammans med den
utpräglade moderniteten i hennes läggning
har ganska skarpt dragit upp gränserna för
hennes konstnärliga räckvidd. Vilken
själv-övervinnelse har det icke förefallit kosta
skådespelerskan att böja sig in i en historisk
stil eller ikläda sig en historisk dräkt, att gå
ut över gränserna för den rent individuella
samhörigheten med scenfiguren. De enkla,
osammansatta, eller i sin undanskymdhet
hängivna kvinnotyperna ha också varit lika
sällsynta i hennes omfattande rollista som de
klassiska uppgifterna, och det har i regel icke
förefallit som om de fyllts av ett inre liv eller
attrapperat den yttre formens linjer.
Ett som allt skulle man över Julia
Håkanssons stora och rika konstnärsgärning
kunna sätta rubriken La grande amoureuse
— ja, man skulle nästan kunna drista sig
till att under denna sammanfattande
överskrift inordna också hennes avskedsroll, den
gamla farmodern i Äventyret, som lägger
rosmarinkvisten på det unga älskande parets
dörrtröskel för att tillförsäkra dem sonlyckan.
Och inom detta vidsträckta område, där hon
under åratal varit härskarinna, har hon
skapat gestalter av oförglömlig tragik och
skönhet, storvulna, blodfulla, starkt levande.
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
