Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tre fornnordiska gestalter. Av Erik Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Wallén
Det är sannerligen icke något av
litteraturvetenskapsmännen försummat umgänge
med vilket Albert Nilsson sammanför oss,
då han låter den götiska rörelsens hjälteideal
presentera sig i sitt yppersta tretal. Det
skulle ha legat nära till hands att fråga sig, i vad
mån Helge är dansk, Frithiof svensk och
Fjalar finne eller i vad mån dessa hjältar
brås på sina andliga fäder. Albert Nilsson,
som är föga intresserad av
litteraturpsykologiska problem, har mindre sysslat med
dessa frågor eller har i varje fall icke
fasthållit frågeställningen. Det förmenta sambandet
mellan den strålande Frithiofsgestalten och
vårt nationallynne debatteras dock utförligt,
och det är därunder som förf. påpekar
svårigheten att uppvisa det specifikt svenska hos
den tegnérske hjälten, en svårighet som
mindre kritiskt anlagda forskare på intet sätt
funnit oövervinnelig. Hans resonemang är
lika enkelt som skarpsinnigt. Frithiof är icke
svensk därför att han är tapper, storsint
och ridderlig; dylika attribut älskar varje
folk att tilldela sig. Men Tegnér liksom
andra stora skalder har genom sin diktade
gestalt format det svenska folkets uppfattning
av sig självt.
De kapitel, som behandla Oehlenschlägers
hjälte, hans skuld, fall och försoning, äro
med pedagogisk takt delvis lagda såsom ett
referat; det lysande danska diktverket har
egentligen aldrig slagit igenom bland svensk
publik och har för övrigt även ute i världen
med orätt råkat bli undanskymt av Frithiofs
saga. Såsom detta parti är behandlat, kan
det karakteriseras såsom en briljant
inledning till det brett och utförligt lagda
Fri-thiofsavsnittet. Med lärdom och
samvets-grannhet preciserar Albert Nilsson
Oehlenschlägers förhållande till sina källor, liksom
över huvud de källkritiska undersökningarna
i boken äro av yppersta slag och bjuda på
nya resultat.
När Oehlenschläger skrev sin Helge, hade
han redan sin bästa tid såsom skald bakom
sig; Aladdin hade blivit borgare. Men
under några lyckliga veckor sommaren 1814
infann sig lampans ande ånyo på skaldens
vink, och Helge skapades. Med fin blick har
Albert Nilsson framhävt såväl diktens
suveräna skönhetsvärden som påpekat dess
svagheter; dess utomordentliga betydelse för
Tegnérs verk, av många betonat, fastslås och
motiveras ytterligare med nya iakttagelser.
Försöken från danskt håll att framhäva Helge
på Frithiofs bekostnad turneras på ett lika
övertygande som fyndigt sätt. Det är
omöjligt att förneka, att den oehlenschlägerska
dikten är den ursprungligare av de två, att
dess hjälte gömmer i sin själ en primitiv
obändighet, som rymmer ofantligt mycket
mer av götisk mentalitet än den höviske
Frithiof. Albert Nilsson förnekar icke
heller detta men gör ett tankeexperiment, som
klarlägger hans fasta grepp om de
rivaliserande diktverken och deras skalder.
Oehlenschläger har drivit moderniseringen lika
långt, säger han, men under det att den
danske diktaren gett den brutalt realistiska
Helge-sagan en tillsats av den då moderna
tragiska skräckromantiken — och av
borgerlig rokoko skulle det kunna tilläggas —, har
Tegnér förstärkt de i Frithiofs-sagan
förekommande romantiska och humana
elementen. Om Tegnér hade behandlat sagan om
Helge, Oehlenschläger sagan om Frithiof,
»så hade Tegnér sannolikt skrivit en
ypperlig dikt med fornnordisk tidsfärg, under det
att Oehlenschläger hade sjunkit ned i den
fadda idyllen; hans Hroars Saga utgör ett
avskräckande exempel på humanisering av
ett fornnordiskt ämne».
Ett av Oehlenschlägers lyckokast, då han
grep sig verket an med Helge-sagan, är av
formellt teknisk art: hans bearbetning av
sagostoffet till en samling i metriskt hänseende
olika byggda romanser. Det är ett
»Aladdins-fynd», som Tegnér och Runeberg profiterat
av. Hur Oehlenschläger nått fram till
denna genialt funna kompositionstyp kan ännu
icke anses vara utrett, men Albert Nilsson
framställer en förmodan, som verkar mycket
sannolik. Han påpekar, att Helge-sagan
rymmer ett vanligt folkvisemotiv — episoden
med älvkvinnan — som självmant inbjuder
till romansform. Denna episod, som
Oehlenschläger gör till medelpunkten i sin dikt och
omkring vilken hela det övriga stoffet
grupperar sig, kan ha bestämt valet av
romansform.
Studien över Tegnérs dikt utgör bokens
mest briljanta parti; den rikhaltiga Frithiof
s-litteraturen har här fått sin yppersta tribut.
Den tegnérska sagan om Frithiofs och
Ingeborgs kärlek har ju icke alltid lästs med
samma förtjusning som då den utkom, och
det har funnits tider, då den befanns trots
sina många lysande och färgrika scenerier
blek och konventionell, men nu, hundra år
efter sin genesis, lyser dess skönhet ovansk-
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
