Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tre fornnordiska gestalter. Av Erik Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre f o rnnor dis ka gestalter
ligare än någonsin. Det har efter åttiotalets
surmulna miner åter blivit lyckliga dagar
för Tegnérs götiska kärlekspar. Albert
Nilssons bok öppnar ögonen på dem som icke
själv kunna se. Han visar hur diktverket
rymmer ett helt galleri av rikt nyanserade
gestalter, hur det överhuvud länder till
Tegnérs ovanskliga berömmelse att i en tid, som
saknade intresse för människoskildring,
kunna ge prov på en så utomordentlig
gestaltbildande förmåga. Att Tegnér, när ban
besjöng sin hjältes bedrifter, hade
skönhetssynerna från de homeriska dikterna presenta
för sitt inre, har varit klart redan när
Frithiofs saga kom ut; därom vittnar Leopold i
ett lika uppriktigt entusiastiskt som
smicker-ljuvt tacksägelsebrev till dess skald; att de
klassiska intrycken varit så övermäktiga blir
först klart, när man tagit del av det
innehållsrika kapitlet om homeriska motiv i
Frithiofs saga. Det har sannerligen varit
väl översedda och utnyttjade fält som gåtts
över, och det har i alla fall icke endast
blivit en axplockning. Böök har
karakteriserat Frithiof och hans älskade såsom en
blåögd Akillevs och en blond Ifigenia; det är
dessa karakteristiker som Albert Nilsson
utvecklat och amplifierat med grundlighet och
talang.
Den av Tegnérs figurer, som av senare
generationer blivit omildast bedömd, är den
ljushyllta Ingeborg. För henne är reserverat
såsom sig bör ett särskilt kapitel, och i
detta ägnas henne den hyllning som rätteligen
tillkommer henne. Det gäller först och främst
hennes värde såsom kvinna; om det offer
hon bjuder, då hon avstår från sin älskade,
kan ge henne rätt att bli kallad en hjältinna.
Det påpekas, att Ingeborg liksom hennes
beundrare tillägnat sig icke blott den
isländska sagans moral utan också den
kant-fich-teska; när hon samlar hela sin moraliska
kraft för att kunna motstå älskarens
pockande krav att fly med honom, vinner hon en
seger över sig själv; hon följer något som
är högre än böjelsen, och det är plikten.
Hon är alltså gränslöst omodern. Levertin,
som hade huvudet fullt av Nora-idéer och
av åttio- och nittiotalets passionsrömantik,
skriver nedlåtande om »den blonda och
hög-barmade drömmerskan med sin litet loja och
gudliga undergivenhet». I Albert Nilssons
bok visas det däremot, hur Tegnér låter
henne i flera avseenden vara Frithiof
överlägsen. »Hon visar samma mod, samma stolt-
het, men lägger även i dagen en ömtålig
rättskänsla och osjälviskhet, vartill han först
genom hårda prövningar uppfostrats.»
Efter denna rättmätiga rehabilitering är
det egentligen strängt taget onödigt att
diskutera den för de båda älskande så fatala
natten i Balders hage. Att det kommit att
falla något tvetydigt över parets hemliga
möte är förbluffande nog ej Frithiofs utan
Tegnérs skuld. Vem har rätt: Frithiof, som
högtidligt går i borgen för sin älskades goda
rykte, eller Tegnér, som i ett brev tillåtit
sig några cyniska insinuationer? Problemet
är delikat; den högra handen ställer sig
okunnig om vad den vänstra gjort. Att det
här omnämnes och dryftas beror på att det
av Albert Nilsson löses på ett för honom
betecknande sätt. Han ger Frithiof rätt mot
sin diktare. Mot Georg Brandes och dennes
eftersägare reagerar han på ett välgörande
sätt, då han hävdar, att den rätte Tegnér,
det är icke den som möter i de ofta bittra,
skabrösa och illusionslösa breven utan i den
stora, solenna poesien; han anser, att Tegnér
är uppriktigare och sannare mot sig själv, då
ban ställer sig på den patetiska kothurnen
än när han tar på sig den komiska soccan.
Frithiofs saga handlar ju om hur dess hjälte
förolämpar och försonas med Balder.
Tyvärr är Tegnérs skildring på den punkten
ohistorisk; någon Baldersdyrkan har aldrig
förekommit i det forntida Skandinavien.
Däremot kan man tala om en nitisk Balderskult
under romantikens dagar; dess överstepräst
var Tegnér. De efterhand allt mera
framträdande motsägelserna i skaldens själsliv
framtvingade hos honom ett starkt intresse för
försoningens problem; försoningskravet
sträcker sig ju också som en ljus ränning
genom den konstrika väven i hans
götiska dikt. Själv satte skalden den sista
sången, Försoningen, högst och sköt med vanlig
anspråkslöshet det andra åt sidan såsom
varande obetydligheter. Så långt har Tegnér
rätt, att Försoningen är glanspunkten i
Frithiofs saga; att det kapitel, vari Albert
Nilsson underkastar dess idéinnehåll en
undersökning, utgör bokens bästa, var med
förf: s filosofiska orientering att vänta.
Tegnérs väg fram till det platonsk-schellingska
försoningsbegrepp, som Baldersprästen
utlägger på majestätisk trimeter, utredes
omsorgsfullt. Egentligen har man icke lov att tala
om väg utan om språng, ty det påpekas, att
Tegnér i ett par julpredikningar från san-
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
