Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Några memoarverk ur bokfloden. Anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några memoarverk tir bokfloden
flyger han från Berlin till Stockholm. »B
faut ètre de son temps.»
Det är självklart att denne outtröttlige
resenär tar motigheter och små missöden med
orubbligt jämnmod. Han annoterar dem som
fakta, belysande läge, lynne och
civilisationsståndpunkt på olika platser på vår
planet. Den omfattande skildringen av resan
till Petrograd och Moskva 1917 — under
tsardömets sista tid kort före Kerenskys
revolution — är ett enastående och
avskräckande aktstycke. Det suppleras överlägset
av reseintryck 1924 från Leningrad,
Moskva och östersjöländerna. Det politiska
läget i Europa efter världskriget ser den
vitt-bereste och erfarne författaren med
misstroende av den goda viljan här och var, och
han är ej blind för den ryska faran för
Europa och ej heller för slappheten och
flatheten hos de rådande hemma hos oss i
»världens högst kultiverade land», där man
är allt för human för att på allvar hejda
undermineringsarbetet österifrån.
Från första sidan till den sista har
läsaren känslan av att det är en man som har
ordet, en man av gammal stam och av ädel
kärna, en ledare och uppfostrare. Han
uppdelar männen i positiva och negativa och
utlägger kraftigt, att de sistnämnda ej
sällan äro skickliga och begåvade individer, de
äro snälla, förarga ingen, våga ej stöta sig
med sina medmänniskor, med andra ord, de
våga ej uttala sin mening, följaktligen
uträtta de ej vad de skulle kunna göra. »För
mig äro de drönare i bikupan.» Och han
tillstår utan tvekan, att »det lilla duktiga, som
jag anser mig ha gjort, har enligt min egen
åsikt berott på, att jag velat vara en
energisk positiv man».
Juhlins Minnen är utan all fråga ett
tids-belysande dokument av verklig betydelse.
Hugo Hamiltons Hågkomster ha en
annan karaktär än Juhlins Minnen.
Författaren kallar dem »strödda anteckningar». De
äro omväxlande, innehållsrika och
alltigenom fängslande. Men om sin erfarenhet av
det politiska livet, om — som han yttrar i
bokens Efterskrift — »om allt detta, som
man väntat skola utgöra huvudföremålet för
de minnen, vilka han velat överlämna åt
allmänheten, finnes i denna bok ej annat än
några svaga antydningar». Framför allt
det som faller inom innevarande århundra-
Julius Juhlin.
de anser han ligga för nära vår tid för att
nu lämpa sig för publicering.
Hågkomsterna börja, som naturligt är,
med barndomshemmet, familjegården
Blomberg på Kinnekulle. Läsaren föres in i
svensk herrgårdskultur med förnäma
sedvanor, traditioner och intressen. Följer så
skoltiden i Skara — det var före Juhlins
rektorstid — och därefter fortsatt skolgång i
Uppsala, i »katedrullan». Författarens
fader blev 1863 landshövding över Uppsala
län, hans moder var, som bekant, Erik
Gustav Geijers dotter, och deras hem på
Uppsala slott blev en centralpunkt för
samhällets högsta kultur. Traditionerna från
Malla Silfverstolpe och den Geijer-Atterbomska
kretsen fortlevde, ett intensivt sällskapsliv
idkades, och där var gott om
intresseväckande celebriteter och även originella och
komiska personligheter.
Studenttiden ger anledning till en skild-
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
