Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Werner Söderhjelm. Vid 70-årsdagen. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton Blanck
ett genombrott. Karl August
Tavast-stjerna var poeten, Albert Edelfelt
konstnären, Hjalmar Xeiglick och Werner
Söderhjelm kritikerna; Juhani Aho,
mästaren på prosa, stod dessa nära, och Jean
Sibelius, musikern, hörde snart till
kretsen. Från livet med dem har Werner
Söderhjelm säkerligen fört med sig denna
egendomligt gripande känsla av att
någonting sker och icke minst sin hänförelse
för konstens alla former. Ty han och hans
kamrater, om man undantar den tidigt
bortgångne, märklige Neiglick, fingo vara
med om att nyskapa sin tids litterära och
konstnärliga Finland.
Det ligger ett betagande seglar- och
sångar-humör över deras ungdoms
djärvhet.
Brisen sopade fästet klart,
båten lutade över,
och så fick jag tillräcklig fart
för en vacker manöver,
sjunger Tavaststjerna i inledningsdikten
»För morgonbris» 1883, på visst sätt den
finska motsvarigheten till Snoilskys
inledningssång tjugu år tidigare. I sin bok
om vännen Tavaststjerna talar Werner
Söderhjelm också om att det var
aristokraten och form-mästaren Snoilsky som
egentligen visade dem vägen till de nya
rymderna i litteraturen, till samtidens
verklighet. Genombrottets män i Finland voro
sålunda mycket olika sina bröder i
Sverige, där för övrigt knappast någon jd
homogen grupp fanns. Man kände sig aldrig
i harnesk mot den stora finska idealismen
från Runebergs och Topelius’ dagar. På
samma sätt som man beundrade Snoilsky
tog man djupa intryck av poeten
Drachmann, man älskade mera Ibsens
snabbfotade lyrik än hans tunga moral-dramer,
och bland allt norskt avnjöt man
intensivast den elegante, vasse spjuvern Kielland,
mest fransk av alla skandinaverna.
Finland fick ingen Strindberg. Dess litterära
åttiotal har föga av den verkliga bitterhe-
ten i vårt. Främlingen får nästan ett
intryck av att man för det kunde sätta
Edel-felts sällsynt aristokratiska och vackra
gestalt som en symbol i kontrast mot
tjänstekvinnans son. Säkert är att allt det
konstnärliga fick utveckla sig friare från tidens
oro än hos oss i Sverige. Detta präglar
också Söderhjelms liv.
Måhända berodde det i någon mån på
den politiska striden. Söderhjelm och
hans vänner hade vuxit upp under
språkkampens tristaste år. De hade fått för
mycket av stridsdoktrinernas goda och
varsnade snart hur frasen kämpade mot
frasen. Inom ett så parti-rutat samhälle
som den tidens finska, där en fråga
alldeles dominerade, skänkte en dylik
ställning snart ett viktigt oberoende, och vad
mera var, man faktiskt tvingades att ge
sig ut över gränsen för att få en smula
luft. Generationen blev »kosmopolitisk» —
men man iakttar genast att dess
historieskrivare Söderhjelm nästan alltid sätter
citationstecknet om ordet och att ur deras
kosmopolitism utvecklade sig den art av
finsk patriotism som sedan kallades
»ung-fennomanien». Man reste emellertid, reste
mycket, småningom på de sagolika
Antell-ska stipendierna, och det utvecklades en
typ av finsk intellektuell som hörde mer
ihop med Europa än annars var vanligt i
Norden vid den tiden och även långt
efteråt. Albert Edelfelt kom tidigast ut, och
för honom blev Frankrike det andra
hemmet, Frankrikes luft ett »livselexir». Men
man reste som Hans Alienus, man kom
åter till det riktiga Finland, och den i
Paris nästan bortskämde elegante
porträttmålaren var icke blott Pasteur-bildens utan
också de knotiga Fänrik Stål-figurernas
mästare.
Werner Söderhjelm följde kamraternas
exempel. Men han styrde kosan först till
Tyskland och mötte väl där sitt öde. Han
blev filolog. Samtiden har nu kanske svårt
att förstå detta, och de flesta av hans vän-
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
