- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
367

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Werner Söderhjelm. Vid 70-årsdagen. Av Anton Blanck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IV er ner S öde rhje Im

ner från senare tid lära väl hunnit glömma
att litteraturhistorikern, kritikern och
diplomaten blev Finlands förste professor i
moderna språk och fick på sin lott att
grundlägga hela studiet av de europeiska
språkens filologi, i och för sig en fullt
tillräcklig livsuppgift. I München blev han
förtrogen med den tyska 1800-tals
filologiens stora traditioner — han har själv i
»Läro-år i främmande länder» givit en
utsökt, intim skildring av detta, något av det
bästa man kan läsa av sådan
»lärdomshistoria». I motsats till sin lärare
Estlander och de jämnåriga
litteraturhistorikerna i Sverige blev han sålunda först
språkman, och i programmet för sin
universitetsundervisning (1892) förklarar han att
litteraturens studium obetingat bör gå
hand i hand med språkstudiet. I München
fick han sålunda sin grundläggande
filologiska bildning, men det var icke enbart
den högre grammatiken och textkritiken
han tillägnade sig. Ty över
Wittelsbachar-nes München låg ännu kvar mycket av
glansen från Tysklands litterära
storhetstid vid århundradets begynnelse. München
var ännu en stor konststad, icke blott
genom de klassiskt byggda och fyllda
gallerierna. München var också en musikstad,
och Bayreuth låg nära. Även teatern levde
ett kraftigt liv. Man kunde inte tänka sig
en bättre studieplats för en ung akademisk
estet med allsidiga intressen och vaket öga.
Doktorsavhandlingen — över ett litterärt
ämne — blev den först synliga frukten av
studie-året i München, men också
förtrogenhet med tyskt andligt liv i dess bästa
former och märkliga, delvis storartade
representanter. Allt detta gjorde
Söderhjelm mogen för att på ett ovanligt
självständigt sätt sedan tillägna sig det bästa
av fransk civilisation. Ty till Paris
tvingades han av tidens tryck. »Neiglick
tröttnade icke att framhålla, att min själs eviga
salighet absolut icke tillät mig att än en
gång resa till Tyskland», berättar han

Werner Söder hj elm. 1885.

själv. Utan tvekan blev också Frankrike
den stora uppenbarelsen för honom. I
1880-talets Paris blev han den verklige
kosmopolit«!, den gode humanistiske
världsborgaren. I fransk vetenskap fann
han den blick för helheten, det syntetiska
sinne som de detalj säkra tyska
filologerna saknat, och i Paris mottog han
avgörande litterära och konstnärliga impulser.

Att komma från Tyskland till Paris
var också mycket naturligt för
språkmannen vid denna tid, i synnerhet om man
som Söderhjelm fick träda direkt in i
Gaston Paris’ egentliga lärjunge-krets.
Den store humanisten, som dock varit
med om Paris’ belägring, glömde aldrig
att han själv gått sina viktigaste läro-år
i filologiens förlovade land, och
eftervärlden har ett intryck av att han blev
huvudmannen för ett hängivet
internationellt filologiskt brödraskap, som överallt
arbetade efter samma principer. Den unge
finnen blev medlem av den ryktbara
taffelrunden som bänkade sig kring
mästaren var söndagsmorgon, och snart satt
han i Bibliothèque Nationales
klosteraktigt lugna manuskript-rum, placerad av
läraren över det bästa och mest krävande
primär-materialet, en medeltidshandskrift,
som han skulle läsa och förstå. Det dröj-

367

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free