- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
374

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Erik Hedén. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Harrie

turerna, det precisa jämnmåttet, den
överskådliga begränsningen, — men vid
synranden öppnar sig alltid det blåa havets
svala oändlighet. Där är tillvaron inte ett
ofattbart spel av mystiska Numina, vilkas
vägar icke äro våra vägar, utan en
tummelplats för spännande kraftmätningar
mellan mänskliga gudar och gudomliga
människor. Där är livet ljust och rikt, och
döden tom och svart. Där bli
vedermödorna adliga, striderna heroiska,
olyckorna tragiska, därför att de alltid omgjutas
av festligt solsken; där är själva
natthimlen alltid stjärnklar. Slåss gör man på liv
och död, pardon varken tas eller ges: men
ingen feg och illslug strategi kommer
stridsglädjens bornyr att fördunsta, ingen
mekaniserande drill degraderar hjältarna
till nummer i ledet. Agamemnon får sota
hårt för att han med den överste
krigsherrens auktoritet har kränkt Achilles’
timé — detta kärnbegrepp i den homeriska
etiken, som i sig oupplösligt förbinder
människorätt och riddareära. Pelidens
trots mot tyrannen och trohet mot
vännen, hans hänsynslösa framfart i striden
och varma ömhet mot sina kära — det
är drag där Erik Hedén måste ha
förnummit en frände. Men den människa
som torde ha känt honom bäst har
berättat, att en annan bland achai ernås hjältar
stod hans hjärta ännu närmare. Det var
Diomedes, Tydeus’ son. Erik Hedén kände
sig närmast befryndad med den av
furstarna utanför Troia, som hör innerligast
samman med det hellenska hemlandets
traditioner, med honom som övervann Thebe
innan han drog ut mot Ilion — den lojale
hjälten, som tigande åhör Agamemnons
skymford och nöjer sig att dementera
dem med bragder, riddaren utan tadel,

Erik Hedéns Valda Skrifter ha efter hans död blivit utgivna av Fil. D:r John Landquist
(Bd I: Politiska essayer, Bd II: August Strindberg, Bd III: S-pråk, bildning och resor, Bd
IV—V: Litteraturkritik, Sthlm, Tidens Förlag 1927). För data och fakta i Erik Hedéns
liv och verksamhet må hänvisas till den fina och rikhaltiga levnadsteckning, som utgivaren
publicerat i första bandet av denna upplaga. Den ger även ett oskattbart personligt
vittnesbörd av en skarpsynt människoiakttagare, som stått Hedén nära.

som mitt i stridsvimlet har ett handslag
för gästvännen i fiendehären, Athenas
skyddsling, som med den blåögda
gudinnan själv som körsven vågar segerrika
duster mot livets sinnesförvirrande och
sinnesbedårande makter, mot den
omättli-ge mannaförgöråren Ares och den giftigt
ljuvliga Aphrodite.

Liksom Diomedes i Argolis, så var Erik
Hedén stadigt rotfästad i Svealands
anrikaste kulturbygd, Upplandsslätten. Hans
kynne var högsvenskt, och sina
bestämmande ungdomsintryck fick han mottaga
vid Uppsala universitet. Han älskade den
smattrande fanfaren, den vajande
pana-chen, det klara och färgstarka
sköldemärket. Det är högsvensk krigaresed; och
likaså låta sig i hans tillit till abstrakta
deduktioner — ibland rätt avlägsna från
den konkreta verkligheten —, såväl som i
hans lidelse för idéernas renhet och
parollernas orygglighet — vilken stundom kom
honom att misskänna människolivets
mångfaldiga och fina skiftningar —, utan
tvivel spåras traditioner från det lärosäte
som han aldrig upphörde att älska och
vörda. Den särart av svenskt andligt liv,
som utbildats vid det lundensiska
universitetet, synes han alltid ha betraktat med
en främlings ögon; den goda viljan till
opartiskt bedömande förefanns utan
tvivel, starkare och renare än hos de flesta,
men den räckte inte till för att alstra
sympati och förståelse. Det sydsvenska
slättlandet längs Öresund och Östersjön
förblev för honom »det feta Skåne», vars
boiotiskt disiga luft irriterade honom och
vars diskret nyanserade skönhet han väl
kunde ana, men aldrig oförbehållsamt
anamma med sinnen och hjärta. Det
lågmälta tonfallet och stillsamma målföret

374

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free